Krönika

Det här med bemötande

Sjuksköterskan på akuten gjorde det där lilla extra som gör att man som patient känner sig sedd och hörd. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det var. Kanske var det att hon visade medlidande samtidigt som hon kunde skoja om annat.
När jag skulle förflyttas vidare var hon noga med att säga ”om det är något som är oklart så be dem kontakta (hennes namn)”. Det kändes tryggt. Att hon sedan råkade spräcka ett blodkärl vid blodprovtagningen kändes mindre viktigt. Hon var ju så trevlig.

Låååångt senare, efter att ha väntat och väntat fick jag träffa en läkare. Ja, jag vet att att man får vänta tills alla mer akuta fall är avklarade. Men trots det känner man sig som patient rätt övergiven när man bara får vänta. Jag har ju ingen aning om i fall det är någon med en pågående hjärtattack eller något annat allvarligt före mig i kön. I min värld är min sjukdom i centrum. Så som akutläkare är det nog inte ovanligt att den patient man möter är lite trött och irriterad av allt väntande. Men den här läkaren gjorde ingenting för att få mig på bättre humör. Han presenterade sig inte ens ordentligt. Sen gjorde han ett medicinskt (visserligen ofarligt) fel som en sjuksköterska fick rätta till. Han bad inte om ursäkt. Jag kände inte särskilt stort förtroende för honom.

Besöket på akuten fick mig att fundera på det här med patient-
vårdpersonalrelationer. Jag har inte reflekterat så mycket över det
tidigare men när jag tänker tillbaka på mina få sjukhusvistelser så är det sjuksköterskorna och undersköterskorna som jag minns bäst. Läkarna kommer jag knappt ihåg fastän det var de som fattade de medicinska besluten. Det var speciellt tydligt när jag låg på BB efter att ha fött min dotter. Varenda undersköterska eller sjuksköterska som kom in i rummet började med att säga ”grattis” och sade något snällt om min bebis. Men ingen läkare sade ”grattis” och de varken hälsade på eller log mot min bebis. Det var anmärkningsvärt. Jag undrade om det på något sätt skulle göra dem till sämre läkare om de bjöd på lite trevlighet.

Naturligtvis finns det otrevliga och nonchalanta undersköterskor och sjuksköterskor och en massa underbara och trevliga läkare. Men jag undrar om inte utbildningarna till viss del fostrar oss till olika beteenden. Sjuksköterskeprogrammen lägger vad jag har förstått väldigt stor vikt vid relationen till patienten. Men hittills på läkarprogrammet har jag inte märkt att vi berört detta speciellt mycket. Det kanske kommer. Eller så är det som en föreläsare berättade om sin praktik som kirurg. Då fick han höra att det bara var dåliga kirurger som är trevliga. Kanske finns lite sådan mytbildning kvar? Tv-serien House är ju om inte annat ett exempel på hur den mest briljante läkaren saknar förmågan att vara vänlig mot sina patienter. Jag hoppas att vi får bättre förebilder än så under utbildningens gång.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera