Det här med ålder
Jag var ganska nöjd med var jag befann mig i livet när jag 25 år. Jag hade jobbat en del, pluggat, bott utomlands i två omgångar och jag var färdigutbildad journalist med ett vikariat på en landsortstidning. Det kändes som att jag var i fas med tiden och min ålder. Jag skulle hinna jobba ett par år, hitta mannen i mitt liv och skaffa barn före 30.
Det gick bra fram till dess att jag fick barn vid 29 års ålder. I samma veva drog de ner på personalstyrkan på mitt jobb och jag fick veta att jag skulle bli varslad om uppsägning. Jag hade inget tryggt jobb att gå tillbaka till. Då hade jag valet att antingen söka ett jobb i en stenhård bransch med mest korta vikariat och mycket osäkerhet, byta bransch till informatör/kommunikatör eller att helt skola om mig till något annat. Jag lutade åt de två senare alternativen. Läkare var ett yrke som jag alltid hade haft i bakhuvudet som en dröm, men som jag hade avfärdat när jag var 19 år eftersom jag hade ett par VG:n för mycket i betyget och det krävdes MVG i allt.
Nu satt jag i stället där tio år senare och kollade upp antagningskraven till läkarprogrammet. Till min förvåning upptäckte jag att det kunde räcka med 1,8 på högskoleprovet för att komma in samt att det fanns ett ytterligare alternativ med intervjuer för att komma in på KI. En kompis ex som var 30 år hade kommit in på intervju och jag träffade honom för att höra lite om hur det var. Jag föreställde mig att alla på KI var 19-åriga genier med föräldrar som var läkare. Men han gav en annan bild. Nej, det var rätt normala människor tydligen, och många var runt 25 år. Det lät ju inte så farligt.
Så från att ha varit 25 år och klar för arbetslivet är jag nu snart 34 år och långt ifrån klar. Och av någon märklig anledning är jag mindre stressad nu än vad jag var när jag var 25 år. Jag har inte bråttom att bli klar. Jag tycker att det, bortsett den ekonomiska biten, är härligt att vara student. Jag älskar friheten som det innebär, det egna ansvaret och tryggheten i att veta vad jag ska göra de närmsta fyra åren. Jag är aldrig helt ledig, men å andra sidan är jag sällan helt bunden. Många säger att de är imponerade över att jag orkar plugga när jag har småbarn. Jag är lika imponerad över alla som orkar jobba heltid när de har småbarn. Jag tror inte att jag har det speciellt mycket tuffare än de.
Jag tror att det är bra att det är en åldersblandad kull som kommer ut som nybakade läkare i arbetslivet. De yngsta som ännu inte har skaffat familj när de är klara har fördelen att kunna jobba lite var som helst de första åren och de kan satsa allt om de så vill för att nå exakt dit de vill. Vi som har barn är inte lika flexibla, i början. Men när de yngsta är en bit in i sin ST kanske de bildar familj och då är de plötsligt inte lika flexibla längre. Vi har å andra sidan rätt stora barn då och kan i stället jobba desto mer. Många av läkarna jag träffat ute på vårdcentraler och på sjukhus har varit lite äldre när de började plugga. Så det verkar inte vara ett nytt fenomen att man börjar plugga till läkare lite senare i livet.
Jag brukar tänka att jag får se till att jobba tills jag är minst 75 år så har jag kompenserat lite för min sena start i denna bransch.
