Krönika

”Det här kan inte fortsätta längre”

Det är vårt andra handledarsamtal. Under det första gick vi igenom hennes tidigare erfarenheter och utbildningsplanen för akutläkare. Vi diskuterade hur vi ska lägga upp handledningen framöver och vilka förväntningar vi har på varandra. Hon fick en artikel om buksmärta att läsa inför dagens möte, men vi kommer inte att prata om den som det var tänkt. Det är inget konstigt, ibland tar handledarsamtalen en annan vändning än jag har planerat. Men aldrig som den här gången.

Emy ser trött ut när vi ses i matsalen. Hon pratar om en gemensam vän och kollega som blivit svårt sjuk under en resa. Jag imponeras över hur mycket hon har ställt upp för honom, rest över halva jorden för att finnas där. Sedan talar vi om en patient hon har handlagt och vad vi som akutläkare behöver göra för att alla steg i vårdkedjan ska fungera för svårt sjuka patienter.

Jag har precis varit i Kapstaden, på den internationella akutläkarföreningens möte och flög via Addis Abeba, dagen innan hon flög dit. Men vad gjorde hon där under bara några få dagar? Hon drar efter andan och säger: Jag vet inte om du har hört om min pappa?

Så berättar hon historien om hjärtläkaren som byggt ett sjukhus i Addis. Jodå, jag hört talas om Fikru Maru, en kollega har varit där och jobbat tidigare. Men visste jag om att Fikru sitter fängslad sedan tre år? Jag vet inte. Kanske har jag läst något om det. Eller inte? Jag blir osäker.

De kommande handledarsamtalen handlar till viss del om Emys akutläkarutbildning, men glider alltid över i samtal om Fikru. Jag försöker sätta mig in i fallet och hjälpa till att skapa opinion. Hur har det kunnat skrivas så lite om att en svensk medborgare sitter fast i Etiopien utan rättegång? En läkare som åkt dit för att bygga en hjärtklinik med stöd av svenska biståndspengar? Jag kommer med förslag, men Emy har redan prövat dem alla. Amnesty? – De tar sig inte an korruptionsfall.  Läkarförbundet? – Jodå, de har uppmärksammat det, kontaktat sin systerorganisation i Etiopien, men inte riktigt kommit vidare. UD? Jo, kanske. De säger att de jobbar på det, men varken Stefan Löfven eller Margot Wallström har besökt Fikru i fängelset när de har varit i Etiopien.

Vi förbereder olika insatser. Emy tror att jag kanske engagerar mig i onödan. Det finns tecken på att Fikru ska bli fri i samband med rättegången i juni. Hon åker ned för att vara där. Men rättegången skjuts upp. Jag läser i tidningen att han kanske blir fri i juli. När jag googlar hittar jag nästan identiska artiklar från juli 2015, optimistiska förhoppningar om att det snart ska vara över. När domstolen den 31 juli stänger för två månaders sommaruppehåll är det med beskedet att det är upp till Fikru att bevisa sin oskuld. Riktigt till vad är det ingen som vet, men domstolen lovar att återkomma.

Jag läser en översättning av åtalspunkterna och slås av att Fikru faktiskt inte åtalas för att ha mutat någon, utan att hans brott är att han känt till att tullministern har utövat otillbörlig påverkan på åklagaren som la ned anklagelserna om smuggelförsök. Men varför har det inte stått i de få artiklar som skrivits? Där står att Fikrus familj hävdar att han är oskyldig, men inte så mycket mer.

När dagens eko rapporterar att det har brunnit i ett fängelse i Etiopien och att 23 personer har dött, nämner de inte att det är fängelset där Fikru sitter. Jag blir bestört. Vet de inte eller tycker de inte att det är relevant? Och vilket är egentligen värst? Fikru är inte på fängelset när det brinner, eftersom han av en slump har fått en pneumothorax, en kollapsad lunga, dagen innan upploppet bryter ut. Han får ett drän, men när det dras, kollapsar lungan igen. Emy blir desperat. Ska det sluta så här?

Vid vårt senaste handledarsamtal, för exakt en vecka sedan, har hon skrivit på sitt ST-kontrakt. Och direkt begärt tjänstledigt. Nu samlar hon ihop utrustning. Det finns visst ingen termometer där han ligger på sjukhuset. Och ingen saturationsmätare. Men han har gjort en skiktröntgen. Det är så ologiskt att man knappt tror att det är sant, men helt i linje med mina tidigare erfarenheter från att arbeta på ett universitetssjukhus i Botswana. Det är ingen plats för en sjuk människa.

Vi brukar ha handledningssamtal varje månad, men nästa blir redan i morgon. På plats i Addis Abeba, dit jag flyger ned ikväll. För det här kan inte fortsätta längre. Fikru Maru måste komma hem till Sverige. Och Emys handledarsamtal måste börja handla om hur hon ska bli en ännu bättre akutläkare.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-05

Tema: Övertider / Tema: Vem satsar på intermediärvårdsplatser? / Vårdcentraler kan tvingas betala tillbaka miljonbelopp / Sverige och Storbritannien har gjort omvända resor / Så ska den digitala läkarassistenten Alma hjälpa läkare / Porträttet: Camilla Starck

Prenumerera