Krönika

”Det här är mycket värre än det någonsin var i våras”

Kvällen är tyst och mörk. Vi har utegångsförbud efter klockan 22 och inga ljud hörs, men jag har tagit ut hunden på en kort promenad i närheten av huset. Plötsligt hör jag ambulansens sirener i fjärran. När de tonar ut kommer andra från ett annat håll. Jag ryser och tänker på mina 45-åriga grannar några hundra meter bort, som precis kommit hem från sjukhuset som skuggor av sina forna jag. Och tanken går också till grannen som inte klarade sig, vars familj sitter i karantän med sin sorg, och där en av familjemedlemmarna börjar få svårt att andas.

Det här är vardagen i större delen av Italien just nu. Ambulanserna åker som skottspolar fram och tillbaka, och ibland väntar de i flera timmar i kö utanför sjukhusen på att patienterna ska tas om hand.

Sjukvårdspersonalen jobbar extremt långa pass, har korta vilopauser och på flera ställen finns inte en enda vårdplats tillgänglig. Våra närmaste sjukhus tvingas stänga sina akutintag allt som oftast och skicka patienterna miltals bort, även om de har akuta andnings­problem, vilket fått patienter att dö på vägen.

Ambulanserna åker som skottspolar fram och tillbaka, ibland väntar de i flera timmar i kö utanför sjukhusen… Kristina Wallin

Det här är mycket värre än det någonsin var i våras, då i princip bara norra Italien drabbades riktigt illa. Nu har covid spritt sig över hela landet, och flera regioner har mellan 80 och 90 procent av sin IVA-kapacitet upptagen av covid-patienter. Nästan ingen ligger under 40 procent.

All annan vård har i princip ställts in, på många håll även för cancerpatienter. Kardiologerna varnar nu för att deras avdelningar blir covid, och att många fler kommer att dö av infarkter än covid den närmaste tiden. Svärmor har inte varit hos sin kardiolog sedan i början av förra året, och lär inte komma dit i första taget.

Läs mer: Covid-19 fanns i Italien redan sensommaren 2019

Flera sjukhus tvingas ha patienter liggande på britsar i korridorerna i flera dagar. Intagna berättar att det inte ens finns tillräckligt med filtar och att läkarna inte hinner med. På vissa ställen har de delat upp patienterna sinsemellan­­, så att vissa sjukhus bara tar emot covid, och de andra tar resten.

Antalet intagna ökar varje dag sedan i början av augusti, med en kurva som började stiga brant i början av oktober. Nu finns det betydligt fler covid-patienter på Italiens sjukhus än när det var som värst i mars och april. En tredjedel av alla nya testade är smittade, för en månad sedan var det bara hälften så mycket. Vi har i skrivande stund över 50 000 döda och närmare 40 000 inlagda på sjukhus.

Nu finns det betydligt fler covid-patienter på Italiens sjukhus än när det var som värst i mars och april. Kristina Wallin

Mitt i allt detta kaos, med läkare som går på knäna och sjukhusen överfulla, har vi allt fler människor som hävdar att covid inte finns. En läkare i norra Italien blev så arg att han publicerade en bild på den överfulla IVA-avdelningen och skrev ”jag har låtit läkare och sköterskor låtsas vara patienter för att ta bilden” och sedan bjöd han in dem som inte tror på sjukhusens covid-kris till en rundtur. ”Utan några skyddsåtgärder, eftersom ni inte anser att de behövs”.

Han fick flera svar av intresserade personer.

Vi andra är däremot rädda. Jag känner mig ganska omringad av viruset just nu. Trots att jag är försiktig så känns det som om ingenting kan stoppa viruset om det verkligen vill smitta just mig. Inte ens de omdiskuterade munskydden, som vi måste ha både inom- och utomhus.
Även om jag är noga med att ta av och på mig det på rätt sätt är det fullt av människor som inte gör det. Jag är visserligen­­ inte någon expert, men det känns som om siffrorna i Italien, Frankrike och Spanien, där munskydd varit obligatoriska sedan i mars, inte ger något större underlag för att säga att de minskar smittan. Att ha munskydd i en steril miljö, där man dessutom vet hur det ska hanteras, är en sak, att låta folk ute i samhället använda det, är en annan femma.

Vårens applåder har tystnat och de är inte längre landets hjältar. Kristina Wallin

Men nu handlar allt om julen här nere. Julhandeln måste få komma igång, så regeringen har bestämt att från början av december så är inte covid lika smittsamt längre och restriktionerna kan börja släppas på. På julaftons kväll kommer utegångsförbudet att ta paus, så att folk kan gå på midnattsmässa och på middag med vänner och familj.

Själv måste jag nog ge min väninna rätt när hon säger att vi måste låtsas att julen inte finns i år, för det är inte värt att sitta instängd i två månader i vår för att man ska få fira en enda dag. Vi sitter i karantän igen, och tanken på att göra om det efter julhelgen får de flesta av oss att blekna. Plus att regeringen redan talar om att de stängda skolorna inte kommer att öppna innan jul, och kanske inte i januari heller.

För att inte tala om alla inom sjukvården, som knappast orkar flera månader till så här, men dem tänker ingen på längre. Vårens applåder har tystnat och de är inte längre landets hjältar.

Fotnot: Kristina Wallin är frilansjournalist och bosatt i Italien.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera