Det goda åldrandets gåta
Jag har hunnit träffa några terminalt sjuka patienter nu. En del av dem har haft timmar eller dagar kvar att leva, andra lite längre. Några har varit nära min ålder, andra närmare 100 år. De har alla berört mig djupt. Det är skrämmande att försöka tänka sig in i hur de har det. Så länge vi är friska och/eller ovetande om våra sjukdomar kan vi leva nästan som vore vi odödliga. Men som läkare kommer jag inte att kunna blunda för döden. Jag ska dödförklara, skriva dödsbevis och diktera den sista journalanteckningen någonsin för ett antal människor framöver.
Antagligen blir det en yrkesvardag som jag kan hitta ett förhållningssätt till. Eller så väljer jag en specialitet som ligger så långt bort från döden som möjligt. Vi får se. Just nu har vi en kursvecka på temat geriatrik och farmakologi. Det handlar mycket om att göra den sista tiden i livet så bra som möjligt för patienterna. Att se till att de inte får en massa läkemedel i fel doser och på fel indikationer i onödan, att de inte lever i miljöer där det är stor risk för fallskador, att de får den omsorg som krävs om de blir dementa och så vidare. En föreläsare berättade om en äldre, mager person som sökte på akuten med feber och hosta. Diagnosen blev lunginflammation och hen blev inlagd med antibotika intravenöst och dropp. Dagen därpå fick hen fortsatt antibotika och en liter glukosdropp. Följande tre dagar fick hen också antibiotika och glukosdropp. Därefter skrevs hen ut med remiss till geriatriken för mobilisering. Hens näringsintag under hela perioden motsvarade, om jag minns rätt, 200 kcal/dag. Rekommenderat minimibehov är 30 kcal/kg/dag om man inte är svårt sjuk (då är det runt 20 kcal/kg/dag). Denne patient borde alltså ha fått som allra minst 1000 kcal/dag. Ingen läkare vill ju sin patient illa. Tvärtom! Hur kunde det bli såhär?
Enligt föreläsaren handlade det sannolikt om att läkare byttes ut, det var helgbemanning, undersköterskorna vågade kanske inte ”störa” doktorerna och så vidare. Ingen läkare hade hade tid att sätta sig ner hos patienten och verkligen fråga sig hur hen mådde. Helhetsperspektiv finns det inte tid för i akutsjukvården på sjukhusen. Pneumoni behandlas med antibiotika tills infektionen har lagt sig och labbproverna ser bra ut. Punkt. Resten får geriatriken ta hand om.
Det är tur att geriatriken finns. Men det är synd att det är så bråttom i akutsjukvården. Jag frågade en av min patienter på akuten om det var något mer hon hade besvär med än det hon sökte för? Hon svarade att hon var trött på livet nu, det var bara nya krämpor hela tiden. Räcker det inte nu? undrade hon. Vad svarar man som läkare på det? Jag tror jag svarade något i stil med att den här krämpan hon sökte för nu i alla fall skulle bli bra. Min handledare sade att så ska man inte fråga. Nähä. Hela människan har vi inte tid med. En diagnos i taget. En dag i taget. Tills diagnoserna blir för många eller för svåra och utsikterna blir för mörka.
Jag lockas lite av geriatriken just för att det finns lite mer tid där än på andra ställen. Tid att möta och se människan bakom patienten. Det finns så mycket att lära av äldre människor. De är de enda i vårt stressiga samhälle som inte har bråttom. Vi borde ta oss tid att lyssna och lära av dem. Fråga vad som är viktigt i livet egentligen. Och hur vill man ha det på slutet. Egentligen.
Fler borde vara som dig! Jag tror att man hade sparat både mycket pengar (för det vill ju ledningen), men framförallt mycket lidanade om man såg hela patienten på en gång. Istället tar man en ”krämpa” i taget och får på så vis upp mötesfrekvensen (plus längre köer) och därmed in mer pengar till sin organisation… Sorgligt att det ska vara så!!