Krönika: VÄNTETIDER

Det går att förbättra tillgängligheten till svensk hälso- och sjukvård!

Trots lagstadgad vårdgaranti och statliga satsningar för att komma till rätta med problemet har det etablerats ett till synes accepterat ”normaltillstånd” där konstant omkring 100 000 patienter i Sverige får vänta längre än de stipulerade 90 dagarna på första besök eller behandling i specialiserad vård. Det skriver Gunilla Gunnarsson, särskild utredare, Tillgänglighetsdelegationen, och ställer frågan om vårdgarantin fyller någon funktion. I krönikan efterlyser hon också synpunkter från vårdens medarbetare.

Vårdens bristande tillgänglighet har länge varit en akilleshäl i svensk hälso- och sjukvård. Covid-19-pandemin förvärrade problemet med ett stort antal uppskjutna utredningar, operationer och andra behandlingar. Men vårdens pandemihantering visade också prov på att det faktiskt går att förbättra tillgången till vård och det med en hastighet vi aldrig sett tidigare.

Regeringens Tillgänglighetsdelegation menar att den kraften även kan användas för att förbättra den generella tillgängligheten i vården.

Bristande tillgänglighet i den svenska hälso- och sjukvården är väl känt sedan decennier. Trots lagstadgad vårdgaranti och statliga satsningar för att komma till rätta med problemet har det etablerats ett till synes accepterat ”normaltillstånd” där konstant omkring 100 000 patienter i Sverige får vänta längre än de stipulerade 90 dagarna på första besök eller behandling i specialiserad vård.

Läs mer: Säg din mening – fyller vårdgarantin någon funktion?

Det finns många patienter som kan vittna om det lidande och den sänkta livskvalitet detta innebär. Att det dessutom innebär höga kostnader för samhället att dessa människor har bristande arbetsförmåga är uppenbart.

I augusti 2020 tillsatte regeringen en utredning för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården (S2020:12). Bakgrunden var en av punkterna i januari­överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna.

Bakom beslutet att tillsätta utredningen låg regeringens och samarbetspartiernas missnöje över långa vänte­tider med årlig försämring, en nationell vårdgaranti som inte hålls och oro för covid-pandemins effekter.

Som särskild utredare har jag haft att utgå från att de 21 regioner med kommunalt självstyre som idag ansvarar för vårdens finansiering och utförande ska vara kvar. Att de 21 regionerna ska fortsätta att arbeta utifrån sina egna regionala målsättningar vad gäller tillgängligheten var också fastslaget.

Diagrammet visar antalet patienter på väntelistorna i slutet av varje månad 2012-2021. Observera att y-axeln inte startar vid noll.

Covid-pandemin har lyft fram diskussionen om vårdens tillgänglighet men så gott som helt satt fokus på den vård som blivit uppskjuten till följd av behovet att ta hand om alla som insjuknat i covid-19. Men köer och väntetider i vården är ett problem som funnits sedan 1960-talet. Därför  måste de insatser som görs utgå från den verkligheten, inte bara det försämrade läget till följd av pandemin.

Bilden visar försämringen under covidpandemin fram till april 2021.

Vårdens medarbetare får rättmätigt mycket beröm och uppskattning för det engagemang med vilket de tagit sig an en ny sjukdom med stora utmaningar. Det gäller nu för alla att ta tillvara de erfarenheter som gjorts under pandemiarbetet och applicera dessa på framtidens arbetssätt.

Motivationen för att hjälpa den enskilda patienten finns redan – och har alltid funnits – hos vårdens medarbetare. För att också kunna ta ansvar för vårdens tillgänglighet i stort måste vårdens medarbetare få bättre förutsättningar än idag. Och där finns positiva erfarenheter från pandemihanteringen.

Ledningen och styrningen av vården har förenklats och snabbats upp. Beslut har tagits närmare verksamheterna. Det har varit ett tydligare fokus på kärnverksamheten och en mer uttalad samverkan har skett över klinikgränserna. Exempelvis har mötesfria veckor införts och uppgifter har lämnats om att tidigare ”krävande” administratörer istället har blivit stöttande för arbetet med vården.

Digitaliseringen har utvecklats i en takt som ingen trodde var möjlig innan pandemin. Det har blivit ett tydligare fokus på tillgänglighet, väntelistorna har gåtts igenom och medicinska behov har omprövats, samtidigt som horisontella prioriteringar mellan t.ex. opererande specialiteter har kommit igång. Regionerna har dessutom både utökat sitt nyttjande av avtal med andra vårdgivare och tagit initiativ till att sluta nya.

Det fortsatta tillgänglighetsarbetet måste ta till vara och bygga på dessa erfarenheter – medarbetarnas engagemang, prioritering av kärnverksamheten och samverkan över alla gränser är förutsättningar för att lyckas vända utvecklingen.

Tillgänglighet måste vara alla inblandade aktörers högsta prioritet under lång tid framöver. Gunilla Gunnarsson, särskild utredare, Tillgänglighetsdelegationen

Om Sverige ska komma till rätta med tillgängligheten måste förutom medarbetarnas engagemang och ett bra ledarskap även regeringen, myndigheterna och regionerna samverka långsiktigt och strategiskt på ett bättre sätt än idag. Och regionerna måste samarbeta med varandra och med alla andra vårdgivare. Tillgänglighet måste vara alla inblandade aktörers högsta prioritet under lång tid framöver.

I de senaste årens tillgänglighets­överenskommelser mellan regeringen och Sveriges kommuner och regioner (SKR) har ingått att varje region skulle upprätta en handlingsplan för ökad tillgänglighet. Handlingsplanerna försenades på grund av pandemin men lämnades till regeringen 31 mars 2021.

Utredningen föreslår att dessa handlingsplaner ska bli årligen återkommande. De ska vara förståeliga och användbara i verksamheterna, onödiga administrativa underlag ska undvikas. Långsiktigheten är viktig för verksamheterna. De årliga regionala handlings­planerna ska dessutom följas av årliga fördjupade uppföljningar.

Varje region anger i sin handling­s­plan vad regionen avser att göra för att komma tillrätta med väntetiderna. De regionala målen och ”huret” är således lokalt beslutat, men uppföljningen av att satta mål nås behöver bli bättre. Utredningen föreslår att regeringen utvidgar sin uppföljning av tillgängligheten genom att tillsätta en kommitté för regelbundet återkommande uppföljning och dialog med varje region kring regionens tillgänglighetsläge och resultat i förhållande till den regionala handlingsplanen. Genom dialog vid platsbesök ska utveckling stimuleras och regeringen kan få information om vilka eventuella ytterligare satsningar som behövs.

Som ett led i bättre uppföljning föreslår utredningen att den nationella väntetidsdatabasen som drivs och förvaltas av SKR genomgår en extern granskning. Målet med granskningen är att åstadkomma en kvalitetsförbättring och dessutom behöver utveckling ske av hur insamlade väntetidsuppgifter presenteras.

Produktions- och kapacitetsplanering bör intensifieras i alla regioner. Förutom att tillgängliga resurser ska vara optimalt utnyttjade medför produktions- och kapacitetsplanering en bättre arbetsmiljö för medarbetarna.

Utredningen föreslår att staten stödjer pilotverksamheter där flera regioner som vill samverka kring produktions- och kapacitetsplanering ges ekonomiskt stöd.

Utredningen konstaterar att patienter som väntat mer än 90 dagar har rätt att få vård av annan vårdgivare. Den praktiska hanteringen ser dock olika ut i regionerna. Det är ofta den enskilda kliniken som har ansvaret för att hjälpa patienten till en annan vårdgivare, vilket innebär en utmaning eftersom de saknar ett effektivt verktyg för detta.

Utredningen föreslår därför att möjligheten till ett vårdsöksystem utreds. I systemet bör alla vårdgivare finnas med, såväl offentliga som privata aktörer. Aktuell ledig kapacitet ska anges i systemet och vilka villkor som gäller för att nyttja eventuell ledig kapacitet. Detta gör det möjligt att i realtid se var i Sverige en patient, som är beredd att resa, kan ges vård.
Utredningen anser att det finns behov av författningsförändringar för att stärka patientens ställning.

En tidsgräns på 14 dagar bör införas för besked om tid till patienten. Gunilla Gunnarsson

En tidsgräns på 14 dagar bör införas för besked om tid till patienten. Om tid inte kan ges inom tre månader bör regionen hjälpa patienten till annan vårdgivare direkt, inte vänta de tre månaderna innan hjälp ges. Det ska inte krävas att patienten tar initiativ, ansvaret ska ligga på regionen.

Vid tidsbokning bör patienten vara delaktig så långt det är möjligt för hälso- och sjukvården.

Regionerna bör i högre utsträckning informera patienten om vårdgarantins villkor, t.ex. vid vård i annan region, villkor vid av- eller ombokning och vad som gäller när patienten på eget initiativ bokar vård.
Utredningen har fått många vittnesmål om att vårdpersonalen inte har fullgod kunskap om vårdgarantin och patientens valmöjligheter. Detsamma gäller patienter och allmänhet.

Utredningen föreslår att Socialstyrelsen bör få ett flerårigt uppdrag att ansvara för kontinuerliga kunskapshöjande insatser om vårdgarantin och patientens valmöjligheter, både till patienter och vårdpersonal samt andra aktörer.

I tidningen Sjukhusläkaren nr 3/2021 görs en jämförelse mellan Danmark och Sverige som visar på stora skillnader i tillgänglighet till Danmarks fördel. Utgångspunkten är annorlunda för Danmark som har statlig finansiering av sjukvården, fem regioner som utförare, en skarpare vårdgaranti och en myndighet som intensivt följer upp väntetider och när vårdgarantin överskrids.

När Sverige inte har en statlig ledning och finansiering av vården, inte fem storregioner utan 21 regioner med kommunalt självstyre, inte en Sundhedsstyrelse som är spindeln i nätet med full insyn och övervakning – vad kan vi då göra inom vårt svenska system för att förbättra tillgängligheten?

Jag tror att några viktiga pusselbitar som är i linje med Danmarks arbete är att förbättra kontinuiteten och tillgängligheten i primärvården, stimulera all samverkan, inte minst inom och mellan sjukvårdsregionerna, stärka patientens ställning vad gäller att få snabbare besked om sin vård och hjälp till andra vårdgivare samt utveckla statens uppföljning.

Under hösten kommer utredningen att arbeta vidare med hur regering och myndigheter fortsättningsvis kan stödja den nära vårdens utveckling och tillgängligheten i primärvården. Dessutom har utredningen uppdraget att utreda för- och nackdelar med utökad vård­garanti.
Trots nuvarande vårdgaranti om 90 dagar till första besök respektive behandling finns i Sverige patienter som väntat många år på vård. I Danmark är vårdgarantins tidsgräns endast 30 dagar och efterlevnaden är hög.

Fyller vår vårdgaranti en funktion? Kommer en utökad vårdgaranti att leda till någon förändring? Gunilla Gunnarsson

Fyller vår vårdgaranti en funktion? Kommer en utökad vårdgaranti att leda till någon förändring? Bör en tidsgräns för diagnostik införas? Bör vård­garantins gränser bli mer diagnosspecifika? Bör nuvarande målsättning om 30 dagar till utredning respektive behandling inom BUP bli lagstadgad?

Idag säkerställer vårdens medarbetare att de med akuta och allvarliga behov får snabb vård. Men vem tar ansvar för att åtgärda patienter som inte har livs­hotande tillstånd men som får sin livskvalitet och arbetsförmåga förstörd när de tvingas vänta flera år? Utredningen tar tacksamt emot synpunkter från vårdens medarbetare!

Skicka synpunkter till: gunilla.gunnarsson@regeringskansliet.se

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2021-04

Ledaren: "Låt patienterna styra resurserna rätt" / Sjukhusläkaren granskar: Skräckväntetider i Sverige / Krönika: "Det går att förbättra tillgängligheten för hälso- och sjukvården!" / Specialistbristen del 3

Prenumerera