Krönika

Det bästa med att ha en mentor

De första terminerna var jag inte så intresserad av att träffa en mentor och prata om läkaryrket. Jag hade fullt upp med att memorera citronsyracykeln. Men nu känns det som en otrolig lyx att få bolla framtiden och min personliga utveckling med en ST-läkare. 

Min mentor tittade på mig från sitt skrivbord. ”Ja, jag tror att det passar dig att forska. Du är analytisk och tänker stort, och så får du glädje av din bakgrund som journalist”. Det var kul att få höra från henne, min coola mentor som snart är färdig dubbelspecialist, forskar och har två småbarn. Jag sträckte lite på mig i stolen och lyssnade vidare. Hon tipsade mig om vad jag ska tänka på om jag vill forska, till exempel att jag bör välja en handledare som jag vet att jag kommer att trivas med att jobba med i sju år – för det är så lång tid det kan ta att doktorera om man samtidigt vill jobba, göra AT och sen ST. Jag är ju samtidigt otroligt fascinerad av anestesi- och intensivvård. Men tänk om jag inte är den där supersnabba, flinka läkaren som kommer att kunna sätta epiduralblockader på löpande band utan att blinka mitt i natten. Ska jag kanske snarare jobba med utredningar på Socialstyrelsen eller Folkhälsomyndigheten? Min handledare påpekade att det krävs mer än att vara snabb och skicklig på att sätta nålar om man ska bli narkosläkare.

PU-dagarna (PU står för professionell utveckling) är ett återkommande inslag i läkarprogrammet där vi en dag per termin träffar en handledare och ser en utbildningsfilm om till exempel ett svårt patientsamtal eller, som den här gången, en film om ett knepigt läkarstudent-handledarmöte. Sedan får vi diskutera vad vi tyckte om samtalet och om vad respektive person kunde ha gjort annorlunda. Därefter har vi enskilda samtal med vår mentor. Vi ska i förväg ha fyllt i ett så kallat självskattningsformulär där vi ska uppge vad vi tycker om vår medicinska handlingsförmåga, kommunikationsförmåga, samarbetsförmåga, lärande och vetenskaplighet, vår förmåga att organisera, administrera och leda, om vår roll som läkaren i samhället och om vårt professionella förhållningssätt.

Jag minns de första PU-mentor-mötena jag hade. Hela min grupp var tentastressad och hade bara en massa biokemi eller fysiologi eller patologi i huvudet. Då kändes det ganska långsökt och rätt så irrelevant att prata om min medicinska handlingsförmåga eller om min roll som läkaren i samhället. Vi ville alla snabbt tillbaka till pluggandet – det enda som kändes viktigt just då. Nu är det en helt annan sak att träffa sin mentor. Redan i höst ska jag söka mitt första underläkarvikariat! Det känns superrelevant och som en stor lyx att ha en mentor som har kommit ungefär tio år längre i karriären och som kan ge tips och råd.

Tack min fina mentor Lisa Örtqvist för ditt stora engagemang och intresse för oss kandidater!

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera