• 23 oktober 2013
• 6
• AV: Carina Hellström

Hela världen fick bevittna detta i Breivik-rättegången i Norge. Massmedia har redan länge, och nu har förvaltningsrättens öppna förhandlingar om tvångsvården av Sture Bergwall, vittnat om ett flagranta och mycket allvarligare misstag inom svensk rättspsykiatri, vars ansvariga tjänstemän bara gör ett jobb.

Det är synd att psykiatrin har hamnat i fel händer. Den lider brist på kvalitet och kritiskt tänkande. De som värnat psykiatrin är de som också har fått den på fall.

Det svala intellektuella klimatet är inte värdig en medicinsk specialitet, och varför måste dess representanter ta kritik mot verksamheten så personligt?
Är det för att man är av en särskilt känslig sort?

Vi alla som arbetar inom psykiatrin måste coacha med gullighet och lojalt värna vår egen lilla värld. All diskussion utanför de virkade ramarna betraktas av vakthavande befäl som ett riskbeteende, ett hot mot oss alla, till och med forskningen, och särskilt naturligtvis mot de ansvariga cheferna, eftersom en upplyst värld kan avslöja de allvarliga (?!) brister man vill dölja.

Egennyttan är sedan länge viktigare än objektivitet och rättsordning.
Förutom att diagnostiken använder sig av i realiteten helt rättslösa metoder, så är också hanteringen av patienterna helt godtycklig, oavsett eventuella riktlinjer och kvalitetsregister.

Psykiatri bygger därför på enkel kategorisering av patienterna. Det förutsätter ett konsensusmönster, inte bara av symtom utan som biprodukt även av en mängd systematiserade fördomar om olika människor och olika diagnoser – ett primitivt sätt att fylla psykiatrins kunskapsluckor.

Konsekvenserna blir ett i sammanhanget logiskt och helt nödvändigt behov av att tillskriva professionen ett tolkningsföreträde gentemot patienterna, objektiv sanning saknas ju. Detta är en självklar och uråldrig metod inom psykiatrin.
De subjektiva tolkningarna har ännu ett värde i sig, de ställer nämligen inga kvalitetskrav på ”tolken.” Yrkesrollen övertrumfar alltid eventuell kunskap och erfarenhet.

Har patienten en annan åsikt, ligger hela bevisbördan på honom själv. Problemet är bara att allt han sedan säger och gör, enkelt kan tolkas till hans nackdel. Han kan därför aldrig få rätt.

Den nyss avslutade förhandlingen i fallet Bergwall är ett bra exempel på detta. Vad Bergwall än gör, vad han än säger så kan det tolkas som uttryck för hans patologi. Man har på slutet lagt fram att han har ”psykopatiska drag.” Jaha, och vem vågar tro på en sådan?

Psykiatrin, i detta fall rättspsykiatrin som förväntas vara experter på farlighetsbedömningar, har tydligen inte gjort så mycket för att ta reda på just detta. Sanningen verkar vara att de saknar kunskaperna. Eller vill man mörka ett systemfel? Man har ju också börjat prata om att Bergwall kanske lider av pedofili, varför vet man inte?

Strukturella brister inom hela psykiatrin gör att man tillåter i sammanhanget icke kompetent personal, oavsett yrke, att ta ett orimligt och riskfyllt ansvar i de tyngre verksamheterna. Resultaten blir ibland förödande för tredje man. De vetenskapliga kunskapsluckorna ökar den kliniska farlighetspotentialen och borde då kompenseras med ett övermått av klinisk erfarenhet och kunskap hos den ansvariga läkaren.

Till sist kan man fråga sig: Skulle detta plågsamma skräckexempel på psykiatrins avarter och rättshaverier, aldrig avslöjats om inte journalisten Hannes Råstam hade sett helheten och förstått sammanhangen? Han tog dessutom det ansvar som psykiatrin själv borde ha tagit.

Det är synd om psykiatrin.