Krönikor
”Det är så mycket vi inte vet om framtiden”
En sak vet jag säkert när det gäller covid -19-pandemins effekter på omvärlden. Det är att ingen just nu kan greppa hela den problematik som viruset orsakar och med säkerhet säga hur vi kommer att leva och jobba om några månader eller ett halvår. Och är det något som är ångestframkallande för de flesta så är det ovisshet – särskilt inför ett hot.
Folkhälsomyndighetens experter, och andra kunniga personer inom diverse områden, uttalar sig dagligen med mer eller mindre hoppfulla prognoser om framtiden. Mina vänner och släktingar skickar frågor. Mina föräldrar och äldre släktingar undrar när det är säkert att börja umgås med mig och min familj igen. Jag svarar att jag inte vet. Kanske ute. Kanske snart.
I början av februari mötte jag ett par patienter med feber och hosta som ville bli provtagna för det nya coronaviruset. Jag sade att det inte behövdes eftersom de inte uppfyllde kriterierna som då gällde för provtagning – det vill säga symtom i kombination med vistelse i något riskland eller kontakt med en konstaterat smittad. ”Men smittan finns väl redan i samhället?” sade en av patienterna. Jag rådfrågade infektionskonsulten som inte tyckte att vi behövde provta. Några dagar senare konstaterade Folkhälsomyndigheten att vi hade samhällssmitta. Sen gick det fort.
Var är alla behandlingskrävande kirurgiska, ortopediska, psykiatriska och medicinska akutpatienter som nu inte dyker upp?
Nu är det fullt med konstaterade eller misstänkta covid -19-fall på sjukhuset och vi frågar alla som söker om de har luftvägssymtom innan de släpps in. Men det är något som inte stämmer. Det är märkbart få patienter som kommer för andra sökorsaker. Vart har de tagit vägen? Var är alla behandlingskrävande kirurgiska, ortopediska, psykiatriska och medicinska akutpatienter som nu inte dyker upp? Hur mår de? Det är oroväckande. Kanske ligger de kvar hemma med sina akuta tillstånd och försämras bortom räddning. Det talas allt mer om att vi skjuter ett stort problem framför oss när alla de som hade behövt söka nu kommer tillbaka samtidigt som pandemin fortfarande kräver resurser.
Några av mina kollegor har köpt skyddsmasker från industrin för egna pengar för att de vill vara på säkra sidan om skydden tar slut. Gravida kollegor är osäkra på om de ska våga jobba med smittade. Ingen vet säkert om de utsätter sig och barnet för risker. Enligt en undersökning av Läkarförbundet är många läkare, mer än varannan, oroliga att själva bli smittade i arbetet. Men när de sökte sjukvårdspersonal till det provisoriska sjukhuset på Älvsjömässan var det ändå så högt söktryck att de kort efter utlysningen meddelade att behovet var täckt. Jag blir rörd över att tillhöra en yrkesgrupp som så tveklöst ställer upp trots risk för sin egen hälsa.
Vi måste vänja oss vid att leva och jobba i det osäkra läge som råder.
”Efter det här är över kommer alla förstå att sjukvården måste prioriteras mer”, säger en kollega hoppfullt. Jag vill också hoppas att det är så. Att man från politikers och allmänhetens håll inte drar fel slutsatser av att vi så snabbt lyckats mobilisera mycket resurser i denna kristid.
Jag är glad att jag är en av dem som fortfarande har ett jobb att åka till varje dag. Jag tänker på alla de som inte har det. Som permitterats, avskedats eller fått se sina företag gå i konkurs. Vad händer med de som inte har en trygg hemmiljö och som nu måste vara hemma de flesta av dygnets timmar?
Det är så mycket vi inte vet om framtiden just nu. Vi måste vänja oss vid att leva och jobba i det osäkra läge som råder, där de flesta löften måste ges med reservation för ”hur det nu blir med corona”. Jag och mina AT-kollegor har börjat ses utomhus på lunchrasten – på säkert avstånd från varandra. Då kan vi för en liten stund prata av oss och även diskutera och tänka på något annat.
Det behövs. Det gör det lite lättare att hantera ovissheten.
