Krönika

Det är nog nu, kära klinikledning!

Det hade varit bra om klinikledningen någon gång prövade att stötta sina medarbetare. Gav dem möjligheter att fullfölja och klara av viktiga och svåra uppgifter, som exempelvis att få en illa skött mottagning på fötter igen! Mottagningen som angår mig, har de senaste åren bytt chefer i snitt en gång per år och arbetsmiljön är sedan länge under all kritik. Allvarliga problem har man enkelt sopat under mattan, en matta som inte når ned till golvet längre.

När det äntligen, efter ännu en period utan chef och struktur, kom en person av rejält virke som också var beredd att kämpa för en förbättring, så gavs varken verktyg eller extra resurser. Chefens avsaknad av egen beslutsrätt blev uppenbar. Inte ens en hel studiedag ville ledningen ge oss så att vi gemensamt skulle kunna hjälpas åt med att reda i sörjan utan bara en halvdag, precis som om inget hänt. Då måste vi hålla till i vårt eget konferensrum och på rasten äta en smörgås. När vi väl kommit in i arbetet var tiden slut och vi skulle skynda till patientmöten. Viktigare att samlar pengar än att lösa allvarliga problem således.
Mottagningens egen lilla höstfest nyligen (istället för vårfesten som inte blev av) var ett knytkalas som personalen själv fick stå för, efter arbetstid och naturligtvis i våra egna lokaler. Jullunchen försvann redan förra året och först var beskedet att vi då inte heller skulle få någon julklapp men sedan fick vi ändå två biobiljetter var. Dem hade jag gärna sluppit.
Detta låter som bagateller, men känns i maggropen – det var inte heller många som anmälde sig till höstfesten.

Vi, personal i landstinget, är inte särskilt uppskattade av arbetsgivaren det har vi tusen bevis på. Men kunde inte den nya chefen, med tanke på alla de stora och väl kända svårigheter som arbetet skulle innebära, i stället ha fått en chans att med ALLA till buds stående resurser få försöka en förändring – om inte annat så av ren anständighet? Mottagningen har varit i kris länge – så länge att det blivit ett normaltillstånd som alla försöker anpassa sig till – eller ger sig av ifrån. Arbetsmiljön är idag till många delar sjukdomsalstrande.

Vad har alla medlemmar i en klinikledning för uppgifter att fylla, och vem är de till för? De har naturligtvis väldigt många arbetsuppgifter fördelade sinsemellan, men grundprincipen, ursprungstanken är väl att de ska bereda verksamheten möjligheter att fungera och även möta personalen med respekt och en god arbetsmiljö? Ja, i så fall har man glömt bort det.
Vad jag har notera under alla år i landstinget och från alla de punkter jag har kunnat göra observationer, så ser jag i stället följande (övertygande bevis på motsatsen, mottages med häpnad):

1. Först och främst säkra sina egna behov; värna sin trygghet och sina karriärmöjligheter. Det utgör grundfundamentet.

2. För att detta ska vara möjligt måste man sköta sitt uppdrag, hur man gör är fritt val men man får aldrig ifrågasätta utan alltid med charm ta emot och verkställa order, hur fel det än känns. Hålla budgeten är det enda som räknas i realiteten. Här har varenda liten krona blivit så viktig att man undrar över ledningens omdöme. Ett av alla konstiga exempel, förutom halva studiedagar etcetera, är de köpta utredningarna som jag skrev om i Dagens Samhälle för snart ett år sedan. Ledningens tvångsmässighet här ger en antydan om deras ångestnivå.

3. Att skriva snygga verksamhetsberättelser är antagligen otroligt viktigt. Är man ingen anpassling kommer man ingenstans i karriären på detta osäkra fuskbygge som psykiatrin utgör. Man kanske inte klarar budgeten, men man kan alltid dölja slaktplats och blodspillan!

Det kändes väldigt ödsligt när jag läste informationsmailet från den uppgivna och utmattade chef som just sagt upp sig (efter tio månader) och jag sedan tvingades lyssna på den absoluta tystnad som råder från klinikledningen. Den obehagliga känslan av vakuum som ofta uppstår just här, omslöt mig för en stund.

Ledningen kan för all del titta åt ett annat håll – men aldrig påstå att den inget visste.

Tyvärr har vi alltså drabbats av ännu ett miserabelt misslyckande från en klinikledning som behöver rannsaka sin ansvarskänsla och sitt omdöme. Vad som verkligen styr våra arbetsförhållanden är inget mysterium. Synd bara att det inte finns någon som vill hjälpa oss att ta itu med det.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera