
Den stora AT-våndan
För ett år sedan var det den integrerade sluttentamen på termin 11 på Karolinska institutet som låg som ett orosmoln över mig och flera av mina kursare på läkarprogrammet. Nu, lite mer än ett halvår efter examen, sitter säkert många i stället i AT-vånda. Alla Stockholmssjukhusen, utom Södertälje som hade lite senare ansökningstid, kommer såvitt jag har förstått det under veckan att genomföra AT-intervjuer. Jag fick höra från ett sjukhus att det var cirka 300 sökande till 22 AT-platser. Det vill säga att för varje underläkare som till slut får AT där är det 12 eller 13 som blir utan.
Jag såg att Sveriges Yngre Läkares Förening, SYLF Stockholm, gjort en sammanställning av en enkät med AT-studierektorer i regionen. Sammanfattningsvis verkar alla utom Karolinska sjukhuset prioritera högt att man vikarierat ett tag efter examen, gärna minst ett halvår. Karolinska sjukhuset prioriterar forskning och pedagogiska meriter högt och anger att längden på klinisk tjänstgöring inte är relevant. Södersjukhuset nämner också forskningsmeriter som relevant. Flera lyfter fram erfarenhet av akutverksamhet som meriterande.
Så det verkar som det gäller att ha turen att gilla forskning och/eller akutverksamhet om man vill ha AT hyfsat snabbt i Stockholm. De av mina vänner som fått AT inom ett år efter examen har alla utom en antingen vikarierat på akutmottagningar eller forskat. Om man jobbar inom geriatrik, primärvård eller psykiatri ser det ut som att man kan få vänta längre. Att efter ett tag byta till en annan specialitet för sitt underläkarvikariat verkar då kunna skynda på processen.
Genom mina uppehåll för föräldraledighet och sedan forskning har jag kunnat följa många kursares vägar till AT under de senaste två åren. Min ursprungsklass gick ut vårterminen 2015. Jag känner inte till någon från den klassen som ännu inte fått AT och hoppas att alla som vill det har fått en AT-tjänst vid det här laget.
När jag fastnade på allvar för forskning termin 8 visste jag inte att det kunde vara meriterande i AT-konkurrensen. Jag handledde för några veckor sedan en läkarstudent på psykiatriska akutmottagningen. Det kom inga patienter på en stund så vi hann prata lite om livet efter examen. Hon berättade att hon hade tyckt om att göra examensarbetet och gillade att få fördjupa sig så mycket i ett ämne. Men hon hade ingen någon tanke på att fortsätta forska. Jag berättade hur jag hade gjort och hon lyssnade intresserat. Kanske lockade jag in henne på forskarbanan. Hoppas det.
Till alla som sitter med AT-vånda nu inför intervjuer vill jag säga lycka till. Och till alla som är besvikna önskar jag att det gick att trolla fram fler AT-platser. För det är märkligt att ett obligatoriskt utbildningssteg som vi alla underläkare måste genom för att någon gång bli specialister ska vara så svårt att få.