Den sjuka vården noll komma noll komma kokosboll
Ja tänk vilket sjukt bra jobb jag har, tänkte kirurgen och satte nöjt upp fötterna på sätet framför. Han var på väg hem med bussen i skymningen. Idag har jag opererat, rondat, konsultat, botat, lindrat och tröstat så det stått härliga till – så inte har jag gjort något idag heller!
Han hade just läst rapporten Den sjuka vården 2,0 och kände intensivt att när man får höra att man inte gjort något så stärks känslan av att man är riktigt utvilad! Nu slöt han nöjt ögonen och vilade lite av bara farten trots att han varit sysslolös hela dagen.
Imorgon skulle det bli betydligt tuffare, det var han medveten om, för då väntade hela 1,9 patienter på mottagningen och det kunde bli både besvärligt och ovant och verkligen inte bättre av att varje uppgift om varje patient tar minst 30 minuter att få fram ur datorn och att det sen tar minst lika långt tid att få in nån ny. Men inte ska man hänga läpp för det när man uppenbarligen har det så sjukt bra tänkte han.
Nu rös han plötsligt lite för en obehaglig tanke dök upp. Han skulle ju vara jour i helgen. Usch. Hur blir det nu, började han tänka, om man är jour 24 timmar , så får man ledigt sjukt många timmar…Han gjorde ett snabbt överslag……. som en riktig forskare…hm ja alltså 24 timmar jour det måste ju ge………25 miljoners triljoners timmar! Oj oj oj. Så många timmar kunde man ju verkligen inte vara borta från jobbet. Han skakade dystert på huvudet och det glada humöret ville inte riktigt återfinna sig.
Det värsta som kan hända är inte att göra ingenting. Nej, det var ju det han gjorde hela dagarna när han sprang runt och botade patienter på sjukhuset hade han ju förstått och det tyckte han på det hela var ganska trevligt. Nej, det värsta var att vara ledig från patienterna och alla sjuka som behöver en.
Läkare, tänkte han. Hans drömyrke. Det som elaka människor brukade beskriva som Yrket för den Trendige Mannen Helt Utan Personlighet. Det var lite underligt tyckte för han kände sig då inte det minsta trendig.
Däremot var det ett eldorado för den som kan excellera i den Kvinnliga Konstformen Muntlig Kommunikation. Detta var han erkänt bra på. Tyvärr är konsten tydligen sjukt överskattad nu för tiden tänkte han lite sorgset, för inte får man praktisera det nåt vidare när man bara träffar 1,9 patienter per dag, vilket han egentligen också tyckte var lite underligt med tanke på att han faktiskt träffade patienter mest hela tiden.
Nå, drömmar och verklighet går inte alltid jämna steg. Han tänkte på sin gamla lärare som brukade reta honom för hans patos att vilja jobba inom vården. Jag som springer så fort jag ser en läkare brukade den gamla läraren säga och lekfullt skuffa till honom i magen. Och oftast kommer jag ikapp, avslutade han sen med ett triumferande skratt.
Ja, det är ju ändå trevligt att vara efterfrågad tänkte kirurgen vidare. Och tänk om alla läkare skulle sluta jobba! – tänkte han sen men kom snabbt på att enligt den där rapporten skulle det inte göra någon skillnad.
Kirurgen bytte istället, för att komma tillbaka i lite bättre sinnesstämning igen, till tankar om sin gamla läromästare i kirurgi. Tänk som han jobbade, ständigt jour, ständigt ajour och ständigt opererande. Han hade sannerligen varit sjukt bra på att göra ingenting tänkte kirurgen.
Uppskattad var han också i bygden. Som på köpet liksom.
De få gånger den gamle tog en taxi och chauffören frågade vart han skulle, brukade han bara svara:
Äh, kör vart du vill – jag behövs överallt.
