Den första spiken är islagen…
Högspecutredningen kan bli första steget i bygget av ett nationellt sjukvårdssystem
För en knapp månad sedan lade regeringen fram ett förslag om ny beslutsordning för den högspecialiserade vården. Det är en lagrådsremiss som om den antas kommer att innebära ändringar i hälso- och sjukvårdslagen. Nu är det ju inte givet – som väl är – att regeringen får igenom sina förslag när det gäller hälso- och sjukvården i lagrådet. Men i det här fallet tror jag faktiskt att vi ska försöka vara lite positiva.
Förslaget bygger på den utredning som leddes av Måns Rosén och som med ovanlig skärpa bland annat visade på att i runda tal 500 människor per år dör därför att svenska kirurger inte får tillräcklig träning på de ingrepp de ska utföra. Om man istället koncentrerar vissa operationer på färre ställen så uppnås sådana volymer att hantverket blir av bättre kvalitet, något som den primära kundgruppen säkert skulle uppskatta.
Av någon för mig oklar anledning så drog Rosén et al ganska hårt på att Sverige skulle införa sex storregioner. Att regeringen går vidare trots det misslyckandet visar på både mod och insikt.
Många har uttryckt missnöje med att det inte blev någon ny regionindelning. Personligen välkomnade jag haveriet med stor glädje. Dels byggde det på en felaktig uppfattning om att sjukvården blir bättre bara vi får sex regioner, istället för 21 landsting.
Själv tror jag att Sverige ska ha en regional indelning, de ska bara inte syssla med sjukvård. Men framförallt hade ett genomförande tagit död på all diskussion om det stora behovet av en nationell modell för den svenska sjukhusvården. Den diskussionen lever nu i allra högsta grad vidare.
Att det har kommit att bli på det vis som utredningen visade är givetvis bedrövligt på många sätt. Men det är faktiskt priset vi får betala för hur vi valt att organisera och sköta vår hälso- och sjukvård.
21 system i ett litet land leder till osund konkurrens om inte minst personalresurser.
När vi dessutom håller oss med en allmän kultur av att smeta ut allt så tunt som möjligt så att ingen ska känna sig förbisedd, men heller ingen som ska känna att de har ansvar för någonting, ja, då blir priset högt, också i människoliv.
Hur okorrekt det än kan låta är det ett tydligt tecken på den svenska samverkansmodellens klara begränsningar.
På senare tid är det allt fler som tycks ha kommit till insikt om dessa tillkortakommanden. Från Göran Greider till Skånemoderaterna är det politiska spannet så långt man kan nå, åtminstone om man ska hålla sig inom normalskalan. Men faktum är att den regionala vårdmodellens brister framstår som den fråga som har bredare politiskt stöd än de flesta frågor idag.
Vilka är då fördelarna med en nationell (notera att jag inte säger ’statlig’) hälso- och sjukvårdsmodell?
I korthet handlar det om stordriftsfördelar, både ekonomiska och kompetensmässiga. Jag tror också att information och kunskap skulle få bättre förutsättningar att spridas genom ett enhetligt system byggt på moderna IT-system. Det finns alltså ingen anledning att begränsa den nationella styrningen av vården till det som administrativt ska definieras som högspecialiserad.
Här är det intressant att notera att regeringens definition inte innehåller sådan vård som ”bedrivs av landstingen”.
Och riskerna då? Det finns två risker med en sådan modell. Den ena är väl känd och kan kallas ”risken med att lägga alla ägg i samma korg”. Det är här jag tror att den nationella modellen samtidigt måste bli en professions-intressentmodell, inte en politiker-byråkratmodell som den vi har idag. Den andra risken är implementeringsrisken. Alla goda idéer kan misslyckas om de genomförs fel.
Om förslaget går igenom har regeringen på allvar slagit in på en väg mot mer nationell styrning av vården. Att huvudsyftet är säkrare vård av bättre kvalitet är givetvis gott nog i sig. Men oavsett effekterna på patientsäkerheten kan man alltid hoppas att förslaget blir den första spiken i den regionala vårdmodellens kista. Och att det inte går alltför många år till dess att vi kan slå in den sista.