Krönika

Den förrädiska myten om landet

Med de ständigt krympande operationsvolymerna ser jag bara en lösning på kirurgins problem: ”knivsocialism”, eller ”knivkommunism” om ni så föredrar, som går ut på att bli bättre på att dela och rotera, skriver Darius Barimani, ST-läkare i kirurg i en krönika.

Året var 2001, jag var 16 år och hade mycket ångest över att jag aldrig hade varit ihop med en tjej. Jag frågade runt bland mina killkompisar för att se hur de låg till i frågan, och det visade sig att över 90 procent hade haft minst en eller två flickvänner. På landet! Landet blev ett mytomspunnet avlägset paradis som jag aldrig skulle få komma till.

Några år senare förstod jag att flickvännerna på landet med största sannolikt aldrig funnits. Men när jag mer än ett decennium senare ska börja min ST i kirurgi, dyker myten om landet upp igen.

Under hela min kirurgiska karriär har jag fått höra saker som: “På landet lärde jag mig allt jag kan”, “Kirurg blir man på landet, hit är det bättre att komma sen” och “Om det är knivtid man vill ha, då bör man flytta till Norrbotten”.

Extra mycket tar det emot att höra sådant från överläkaren som precis låtit en hålla hakarna sex timmar i sträck på en typ av operation hen mycket väl vet inte längre existerar på landet, den typ av operation som ger goda möjligheter till kirurgisk träning.

Darius Barimani, ST-läkare i kirurgi.

För inte allt så längesedan befann jag mig på kirurgkurs på ett universitetssjukhus där jag noterade att nästan alla specialisterna hade gjort ST utanför sjukhuset. På landet såklart. På kursmiddagen frågade jag en av de nyblivna specialisterna varför det förhöll sig så och han svarade: “eftersom våra ST-läkare är sämst och kan inte operera”. ”Men varför lär du dem inte då, det kan väl inte finnas ett sjukhus med mer öppen kirurgi och större operationsvolymer i hela er region?”, ångrar jag att jag inte frågade.

Jag kan inte förstå hur de som sprider myten om landet tänker. Kanske har de fått för sig att på landet har man fortfarande inte hört talas om Losec och opererar bort magsäcken på alla patienter med magsår, eller att där opereras det hela nätterna till följd av alla vildsvinsattacker och landsvägsolyckor. Den som inte vetat bättre hade ju nästan kunnat tro att fanns ett paradis för kirurger där ute!

Faktum var att jag inför min ST direkt kommit från ett längre kirurgivikariat på landet, där de seniora ST-läkarna nästan höll på att halshugga varandra över vem som skulle få göra en blindtarmsoperation.

För inte längesedan bevittnade jag en annan ST-läkare, också från ett mindre sjukhus, som inte var bekväm med att lägga ett thoraxdrän utan överläkaren bakom sig. Det är möjligt att det en gång i tiden var lättare att lära sig kirurgi på mindre sjukhus. Jag kan ha fel, men efter att mycket av kirurgin centraliserats till universitetssjukhusen kan jag inte tänka mig att det skulle finnas sjukhus på landet med större möjlighet till kirurgisk träning.

Men myten om landet fyller en viktig funktion och kommer därför att leva kvar. Genom myten om landet kan kirurger på stora sjukhus, som av olika skäl ogillar att dela med sig av operationerna, finna en bekväm ursäkt att slippa lära ut och outsourca ansvaret för utbildning på någon annan.

Med de ständigt krympande operationsvolymerna ser jag bara en lösning på kirurgins problem… Darius Barimani

Med de ständigt krympande operationsvolymerna ser jag bara en lösning på kirurgins problem: ”knivsocialism”, eller ”knivkommunism” om ni så föredrar, som går ut på att bli bättre på att dela och rotera.

Kanske är kirurgin det enda stället det faktiskt går att realisera? Det handlar om att låta verksamheten genomsyras av utbildning, att tillvarata alla möjligheter till kirurgisk träning och att under en operation hitta något att öva på för alla, oavsett hur många kirurger som står runt operationsbordet.

Det skulle bli bättre för både ST-läkare och unga specialister men framför allt för patienterna, som i framtiden riskerar att opereras av kirurger med väldigt begränsad knivtid.

Det finns trots allt inget bättre än en kirurg som delar med sig av både sin kniv och kompetens till en mindre erfaren kollega. Tack alla fina kirurger som delat med sig av det ni kan, och för att ni nu, i slutet av min ST, gjort mig till en helt ok kirurg redo att prova mina vingar!

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2022-03

Tema: Sjukvården och valet 2022 / Den ojämlika vården / Hur ser partierna på SKR:s roll i svensk sjukvård? / Bo Rothstein: "Inte förenliga med vår regeringsform" / Vad hände sedan? – Anna Nergårdh har bytt spår / Jonna Bornemark: "Utan känslor blir vi dummare" / Krönikor

Prenumerera