• 29 september 2016
• 1
• AV: Katrin Hruska

Jag sitter och försöker komma ikapp med allt jobb som lagts åt sidan sista veckan när meddelandet från Emy kommer: Vi har fått dom. De överlägger straff. Han är funnen skyldig. Det hela händer nu.

Tårarna börjar rinna, först lite sakta men sedan strömmar de hejdlöst. Det känns som att stressen släpper. När jag ska berätta för min man tror han först att något hemskt har hänt, att Fikru har dött. Men det är tårar av glädje och lättnad. Nu finns förutsättningar för att Fikru ska komma hem. Jag svarar Emy: Mina tårar rinner. Kom hem nu! Båda två!

Jag lägger ut vår konversation på Facebook och mina vänner tror först att en fällande dom är dåligt, så jag måste förtydliga: Att bli fälld för ett brott fastän man är oskyldig är bra!

Fikru och hans familj har levt med det här i tre och ett halvt år. Aktionsgruppen för Fikru Marus rättvisa har outtröttligt kontaktat allt och alla som skulle kunna hjälpa. Jag har bara varit med ett halvår, men den senaste veckan har varit intensiv. Resan till Addis bokade jag två dagar innan jag flög ned och vad exakt jag skulle göra där visste jag inte ens själv, men visst har det gjort skillnad. Nu har jag någon form av mental karta att navigera efter i den här förvirrade processen. Jag förväntar mig inte längre rationella och logiska beslut.

När vi var i domstolen förra fredagen var det för att en dom hade utlovats. Visst fanns det ett visst hopp om att ärendet skulle avslutas och visst blev vi besvikna när beskedet var att beslutet sköts upp till måndagen. Visst blev vi förbannande när samma domare som på fredagen sa att han inte haft tid att sätta sig in i ärendet, på måndagen meddelade att han inte hade befogenhet att fatta något beslut. Men de som har varit med om samma sak i tre och ett halvt år är härdade. Emy såg besviken ut när hon berättade för Fikru. Han log vänligt och tröstade henne: Var inte ledsen. Det ordnar sig.

Idag var annorlunda. Det hade kommit signaler från flera håll att en dom faktiskt skulle komma. När Emy, Fikrus advokat och Sveriges ambassadör Jan Sadek kom till domstolen fick de vänta, ingen tid var utsatt. Men så blev de inkallade till ett rum där tre ordinarie domare satt bakom varsitt skrivbord. Advokaten hade lämnat tre olika alternativ: Att de skulle frige Fikru av humanitära skäl, att de skulle avgöra hans ärende utan att han försvarade sig, eller att åklagaren skulle lägga ned ärendet. Domarna meddelade att de hade valt det andra alternativet. De skulle avkunna dom och bad att bli lämnade så att de kunde överlägga. Emy förutsatte att de skulle fälla Fikru och det var då hon skrev meddelandet till mig.

En halvtimme senare kommer ett förtvivlat meddelande från Emy: Det var fel. De behöver en vecka för att avkunna dom och därefter några dagar för att bestämma ett straff.

Det råder total förvirring. Hur kunde han vara skyldig utan någon dom? När Emy ringer lite senare förklarar hon att domarna inte har avgjort skuldfrågan. När hon undrat om det faktiskt skulle kunna innebära att han blir frikänd svarade domaren att allt är möjligt. Hon blev upprörd och undrade om domarna förstår att Fikrus liv är i fara och en av dem svarade vänligt: Folks lungor blir ofta sjuka här i Etiopien. Har man inte HIV så klarar man sig ofta. Var inte ledsen. Så länge du är glad ska du se att din pappas lunga tillfrisknar. När Emy ifrågasatte hans medicinska bedömning skrattade han bara.

Den etiopiska domstolen skrattar åt Fikrus öde. De enda som tar den här rättsprocessen på allvar är utrikesdepartementet. För alla andra är den ett skämt.