Den där gnagande känslan
Nu har jag jobbat i två månader som AT-läkare och hunnit vara både på avdelning och på akuten. Det är fascinerande hur brant inlärningskurvan är när man är ny.
”See one, do one, teach one”. Man får snabbt repetition och redan andra gången med samma slags diagnos/åtgärd går så mycket snabbare och smidigare.
Jag kan alltid fråga en senior kollega, jag har konsulter inom en telefonsignal bort och har hittills bara pratat med trevliga och tillmötesgående kollegor. Så visst känner jag mig trygg med mina bedömningar och jag tvekar dessutom inte att fråga en extra gång när jag är osäker.
Men… jag kan ändå inte undgå känslan av en gnagande oro. Det är så lätt hänt att något brister i kommunikationen, att det uppstår ett missförstånd, att tekniken strular, förväxlingar uppstår eller att den mänskliga faktorn slår åt något håll.
Har jag missat något? Glömt något? Gjort en felbedömning eller missat att upptäcka något vid en undersökning?
Men… jag kan ändå inte undgå känslan av en gnagande oro. Det är så lätt hänt att något brister i kommunikationen, att det uppstår ett missförstånd, att tekniken strular, förväxlingar uppstår eller att den mänskliga faktorn slår åt något håll.
Trots tidspress och ont om admin-tid försöker jag följa hur det gått för mina patienter från akuten. Jag ser att en patient som jag lade in utvecklade sepsis två dygn efter inläggningen. Hade jag missat något förebud om det? Nej, inte vad jag kunde se.
En annan patient som jag undersökte noga och samrådde med specialist kring blev några dagar senare skickad på röntgen från avdelningen för en misstänkt fraktur.
Hade jag missat något? Jag tänkte tillbaka. Nej, varken av status eller anamnes kunde jag anta att det var en fraktur i det området. Det var det inte heller, konstaterade jag senare lättat (för min såväl som för patientens skull).
Kanske är jag lite extra nojig eftersom jag som journaliststudent jobbade extra med att läsa Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds (HSAN) diarier åt en nyhetsbyrå.
Jag plöjde igenom alla inkomna anmälningar mot läkare samt myndighetens beslut i dessa ärenden. Jag läste om fel som varken var ”ringa eller ursäktliga” och om läkare som varnades eller fick en erinran. Jag minns inte längre några detaljer och på den tiden förstod jag inte de medicinska resonemangen så bra.
Men orden ”varken ringa eller ursäktligt” ekar ibland i mitt huvud när jag skickar hem en patient. Om jag nu, trots allt, missat något vad hade den gamla tidens HSAN sagt då? Men framför allt, kan jag ursäkta mig själv? Och kan patienten det?
Jag träffade nyligen några kursare från läkarprogrammet på after work. Alla gör vi AT på olika sjukhus i Stockholm. Och jag är uppenbarligen inte ensam om den här gnagande, skavande känslan. Det hör kanske AT-tiden till och är en del i att mogna in i yrkesrollen?
Det är tur att det finns andra AT-läkare att bolla sina tankar med. Det känns alltid bättre efter att ha fått prata av sig. Och den där gnagande oron skaver faktiskt allt mindre för varje dag. Jag försöker att i stället bära med mig känslan som uppstår i fina patientmöten. Ord av tacksamhet från någon patient eller anhörig, värmen, belöningen i att ha fått hjälpa en annan människa.
