• 13 april 2018
• 1
• AV: Lars Rocksén

När jag kommer på morgonen finns de där. Ett hurtigt ”Hej!” eller ”Välkommen!” gör att de blir inkluderade i gruppen. Med ett ”Självklart gör jag det!” tar de sig an inte bara de enkla uppgifterna utan även de svåra eller de mindre populära, men nödvändiga. Under dagen är de samarbetsvilliga och intresserade, bidrar ofta med en ny vinkling på problem och ger lösningsförslag som ibland är besvärliga för en statisk organisation. De rubbar cirklar och tvingar ibland personalen till att tänka om och se nya lösningsförslag på gamla problem. När jag går på kvällen har det bytts ut mot nya ansikten, men fortfarande finns de där. Den inhyrda personalen. De som ibland pekas ut som skälet till att vården i Sverige havererat.

I pressen blir de utmålade som giriga utsugare av vårdapparaten, lycksökare som skär guld med täljkniv och den enda anledningen till att den offentliga vården inte klarar budget. Deras kontrakt utmålas som serverade på silverbricka med ett glas champagne och signerade med en guldpenna. De tjänar långt mycket mer än de fast anställda, men utför samma arbetsuppgifter. Bestämmer själva sin arbetstid och hur mycket resurs som avsätts till kompetensutveckling. De lägger själva ett schema som gör det möjligt för dem att få återhämtning mellan arbetspass.

Är meningen med retoriken i debatten att jag ska tycka illa om inhyrd personal för att ersättningen sprungit iväg och blivit uppblåst till orimlighet eller ska jag tycka att de är räddande änglar som får verksamheten att gå runt?

Är budskapet att jag ska jag förakta dem för att de får mycket ledigt eller ska jag tacka dem för att de tar på sig arbetspass som få andra vill ha i en arbetsmiljö där de flesta inte klarar av att vara under en längre period?

De rubbar cirklar och tvingar ibland personalen till att tänka om och se nya lösningsförslag på gamla problem

I debatten får jag ibland intrycket av att politiker och chefer menar att stafettproblemet handlar om att vårdpersonal väljer att flytta runt istället för att ta fasta anställningar. Sanningen är att de flesta som arbetar som inhyrd personal redan har en fast anställning någonstans i Sverige. Det finns nämligen inte ett stort överskott av vare sig specialistläkare eller specialistsjuksköterskor – snarare råder det en brist på erfaren och välutbildad personal.

Trots att alla kurvor på antalet läkare och sköterskor som är tillgängliga för arbetsmarknaden stadigt pekar uppåt är listan på vakanta tjänster lång. Så lång att arbetsgivarna inte längre vill annonsera ut alla, eftersom det då ser ut som om arbetsplatsen är oattraktiv.

Ändå bör kännedomen om att Sverige stod inför en stor generationsväxling från 2005 till 2015 ha varit vida spridd hos alla de som kan räkna bakåt 65 år i tiden. Det borde inte ha kommit som en överraskning.  Men detta till trots har vi under de senaste åren gång på gång mötts av chefer som kallsvettas ett halvår innan personen ifråga ska gå i pension och mer eller mindre tar för givet att denne kommer att arbeta vidare efter sin pensionsålder för att på extremt kort tid skola in sin ersättare.

Resultatet av ett stort antal vakanser inom de flesta verksamheter och en spridd användning av inhyrd personal är att både arbetsmiljö och ekonomi blir lidande. Bland de första aktiviteterna som får stryka på foten när både tid och pengar saknas är den egna kompetensutvecklingen. Dessutom stagnerar verksamhetens utveckling, vilket leder till att det tillsätts externa ”verksamhetsutvecklare” för att driva utvecklingen framåt – något som egentligen borde rymmas inom ramen för den ordinarie bemanningen. Resultatet blir desillusionerad­­ personal som inte känner upp­skattning, får utvecklas eller ens återhämta sig efter arbetspass.

För det kanske är det som är den verkliga kostnaden. Bristen på kontinuitet, förankring och utveckling blir symptom på en bristande arbetsmiljö som skapats efter brist på personal till följd av en personalpolitik utan långsiktighet och kompetensförsörjning.

Frågan är om inte arbetsgivarna enbart har sig själva att skylla för en arbetsmiljö som inom många delar är allt tyngre och där kostnaderna skjuter i höjden.

Det finns naturligtvis öar av verksamheter med välfungerande personalpolitik – där en kontinuerlig rekrytering och utbildning av personal över tid gör att erfaren personal stannar och utvecklar nyanställd personal. Kollegor tar tillsammans ansvar och organisationen hanterar generationsväxlingar strukturerat. Men det är inte en regel, utan snarare undantag. Kanske är det dags för ett större mått av självrannsakan.

I nuvarande situation är den inhyrda personalen fullständigt nödvändig för att verksamheten ska gå runt. Arbetsgivarna har själva försatt sig i den situationen att de är absolut beroende av extern personal – och det på grund av en sviktande personalpolitik.

Lösningen är självklart att rekrytera, men bristen på personal med 10-20 års erfarenhet är stor och därför måste utbildning i större omfattning ske. Där är de växande köerna till AT och ST ett problem och återväxten av specialistläkare tar allt för lång tid. För läkare är AT eller kanske kommande BT rekryteringsbasen – därifrån ska man hämta sina blivande kollegor och sedan vårda dem ömt under specialistutbildning för att de ska få de kunskaper och erfarenheter som krävs.

Men fram till dess finns de där när jag kommer på morgonen. De som ibland pekas ut som skälet till att vården i Sverige havererat. Och det kommer de att göra under lång tid framöver.