De minst lämpade: Kakistokratiernas fall
Tidigare i år skrev jag en kommentar i Project Syndicate om den då nyligen bildade alliansen mellan Amazon, Birkshire Hathaway och JP Morgan Chase, tre gigantiska, mäktiga och stenrika amerikanska företag långt utanför hälsosektorn. De hade gått ihop för att försöka skapa ett nytt hälso- och sjukvårdssystem. Eller som de anspråkslöst kallade det – health care at reasonable cost.
I min kommentar beskrev jag tre saker som jag tror att ett sådant nytt system måste fokusera på – mindre överflödig byråkrati, mindre onödigt dyr och ineffektiv vård och, kanske viktigast av allt, mer (och bättre, oändligt mycket bättre) preventivt och hälsofrämjande arbete.
Man kan tycka att det här inte rör Sverige för vi har ju redan en sjukvård i världsklass. Och visst, det är ett amerikanskt initiativ som till stor del kommer att behöva tampas med amerikanska problem.
Men åtminstone tre saker gör att det kan finnas anledning att hålla ett öga på det här. För det första så tenderar nästan allt som de tar fram i Amerika att så småningom hamna här, i en eller annan form. Det gäller som bekant också inom hälso- och sjukvården. Törs jag nämna värdebaserad vård, en konsultfluga från Harvard.
För det andra så har en viss Atul Gawande nyligen utsetts till chef för den nya organisationen. Namnet kanske inte låter så bekant, men de hittade honom knappast genom en slumpsökning på LinkedIn. Förutom att jobba som kirurg i Boston så skriver han några av dem mest tänkvärda texterna om medicin och sjukvård i tidskriften The New Yorker. Till mina personliga favoriter hör The Cost Conundrum och Letting Go.
När jag jämför det som SKL lyckats få ur sig med det som NHS England gjort på samma område blir det nästan genant.
Och för det tredje så har faktiskt något liknande redan skett i Sverige, om än i något mindre skala. För några år sedan började plötsligt två nya, privata aktörer att leverera primärvård över nätet på ett sätt som inte skådats tidigare. Det här tog fart just när planerarna på SKL tycks ha suttit och sovit som allra djupast.
Sedan de väl vaknat och ruskat ur sig den värsta segheten har de mest ägnat sig åt att promulgera ut den ena panikåtgärden efter den andra för att på olika sätt försöka att stävja utvecklingen. När jag jämför det som SKL lyckats få ur sig med det som NHS England gjort på samma område blir det nästan genant. De har inte bara tillsatt en mycket seriös utvärdering av ett digitalt vårdprogram (GP-at-Hand). De har också bjudit in till en bred konsultationsprocess via ett s.k. ’Engagement paper’.
Samtidigt har en upphetsad debatt rasat på Dagens Skvaller om den digitala primärvårdens syndafördärv, också med deltagande av personer som man annars kunde förvänta sig ha ett mer seriöst förhållningssätt till verkligheten och fakta.
Men det är ofta så det faktiskt går till. Mitt bland alla utredningar och samverkansplattformar och frukosthubbar gläntar plötsligt någon på sidodörren, ser en skevhet i skrytbygget och innoverar på ett sätt som ingen tidigare gjort.
Men i stället för att försöka kunskapsstyra en verksamhet som har fjärmat sig alltför långt från patienternas och personalens verkligheter är det myndigheternas ansvar att bedöma vad i allt det nya som är relevant. Det är en av svensk vårds riktigt stora svagheter att det ansvaret så sällan axlas av kompetenta personer.
Jag vet inte om något liknande som hänt inom primärvården kommer att ske även inom annan typ av vård, säg, sjukhusbaserad sådan. Ingen vet ju heller om det blir just de tre amerikanska jättarna som lyckas förnya en bransch som tycks nästan immun mot yttre påverkan. Men jag tror mig ana att mycket kommer att ske inom klustret teknik-medicin-innovation-affärsmodell och att det mesta, för att inte säga allt av relevans kommer att ske långt utanför de 21 svenska kakistokratierna.
Och resten, som de säger, kommer att vara historia.
