Krönika

De berörda

Vi har under läkarutbildningen fått träna mycket på patientbemötande. Vi har drillats mot skådespelare, filmats och bedömts gång på gång. Men anhöriga har vi inte tränats i att hantera – den konsten får vi lära oss genom trial-and-error i praktiken som vikarierande underläkare. Min lilla erfarenhet säger mig att det är oerhört mycket lättare att nå samförstånd med en patient om man vunnit förtroende hos hens anhöriga. Även om det kan vara tidskrävande i det korta perspektivet.

Inte heller har vi tränats i att fundera kring och hantera de berörda som vi oftast inte ser. Barnen. Jo, i teorin har vi lärt oss om skyldigheten att göra orosanmälan om vi misstänker att ett barn far illa. Men vad ska man egentligen lägga i betydelsen ”far illa?” Är det barnen som blir fysiskt misshandlade och/eller utsatta för incest? Eller kan också andra fara illa? Och vad kan socialtjänsten egentligen erbjuda för stöd och hjälp när det inte främst är tal om eventuell omplacering? Jag kan inte minnas att detta diskuterades någon gång på läkarutbildningen.

På kursen i rättsmedicin termin 7 frågade jag föreläsaren hur han klarade av att bedöma barn som misshandlats till döds. ”När de väl kommit till mitt bord är det redan för sent. Det finns många som träffat barnet tidigare som borde ha reagerat”, svarade han.

Hur många barn finns det bakom våra patienter som vi inte ser, inte tänker på? Många far säkert inte illa på ett direkt livsfarligt sätt men de kan riskera att få osynliga ärr för livet som kanske hade kunnat undvikas eller lindras. Det behöver inte handla om elaka eller ens uppenbart ”olämpliga” föräldrar. Även de bästa föräldrar, morföräldrar eller andra som står barn nära kan drabbas av depression, svåra ångesttillstånd, psykoser eller somatiska sjukdomar som berövar dem orken att finnas där och vara närvarande för barnen. Storasyskonen, småsyskonen eller ensambarnen som tvingas bli stora och ta ansvar för tidigt, vem i samhället värnar om dem?

Jag föreslog en gång för en läkare inom en somatisk specialitet att vi skulle göra en orosanmälan när en patient beskrev hur hen knappt orkade med vardagen längre på grund av sina förvärrade symtom. Hen var förtvivlad. Denna vardag innefattade ensam vårdnad om ett minderårigt barn som sades klara sig bra och var mogen för sin ålder. Det gjordes ingen orosanmälan. Hade inte både föräldern och barnet kunnat må bra av en utomstående som avlastade, som gjorde något så enkelt som att gå på bio med barnet eller läsa läxor med barnet?

Jag önskar att det kunde bli en öppnare diskussion både bland oss i vården och ute i samhället kring barn som far illa. ”Socialen har ändå inga resurser”, sade en kollega när vi pratade om det här. Men om vi inte efterfrågar socialtjänstens resurser lär de väl inte få mer heller?

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-06

Avancerad vård i hemmet-hur bra fungerar den?/Jul-läsning:Nobel- special/ Aktuella profilen: Bosse Lindquist fick en mer positiv bild av läkare efter Macchiarini-affären/Porträttet: Sjukvårdsdirektör vill riva murar mellan sjukhusvård och primärvård/Ny krönikör: Camilla Starck/

Prenumerera