Krönikor
Där inga prover ger svar
Nu har terminen dragit igång igen med fullspäckade dagar som alltid. Jag blir alltid så imponerad av hur mycket tid och kraft som läggs på vår utbildning av KI och sjukhusen. Det är genomtänkt och strukturerat och kurserna utvärderas och görs om termin efter termin. Min grupp fick börja terminen med psykiatri – detta ämne som många skyr och några få brinner för. Lärarna gör målen väldigt tydliga för oss och verkar smärtsamt medvetna om att ytterst få av oss kommer att välja bli psykiatriker oavsett hur bra kursen är. ”Ni behöver känna till, känna igen, identifiera, inte mer”, heter det på vissa lärandemål¨, såsom psykoser.
En av våra lärare beskrev sitt specialitetsval med att hen kom från att ha studerat humaniora och tyckte att psykiatri var den utmärkta mixen av båda världar. Jag kan förstå vad hen menar. Det som lockade mig både till journalistiken och till läkaryrket var att jag är otroligt nyfiken på människor. Psykiatrin är extra intressant för att man får en inblick i människors tankar, känslor och upplevelser. Det är både fascinerande och skrämmande hur hjärnan kan förvränga verkligheten och försvåra livet för så många. Var femte kvinna och lite färre män kommer någon gång i livet att uppleva en depression. Inte sorg, inte ledsamhet eller nedstämdhet, utan sjukdomen depression som i sina svårare former innebär en allvarlig suicidrisk. Det är en folksjukdom med potentiellt dödlig utgång. Ändå behandlar vi sällan diagnosen med den respekt som prognosen kräver. Flera föräldrar förlorar årligen sina barn, andra förlorar sina föräldrar eller mor- eller farföräldrar till den här sjukdomen. Tänk om vi kunde ta depressioner, och andra psykiatriska diagnoser med suicidrisk, på större allvar i hela samhället. Då skulle kanske inte 1500 människoliv i Sverige behöva släckas årligen av självmord och tiotusentals i deras omgivning plågas av sorg.
Jag var nyligen på en intresserat föreläsningsdag på temat eldsjälar ledd av Astrid Seeberger. Hon var tidigare ordförande för professionell utveckling inom läkarprogrammet och hade ett samtal med psykiatri-ikonen Johan Cullberg. De pratade bland annat om att känslan man ska förmedla till en patient är ”jag tål att höra vad du berättar”. Det var bra. Det budskapet ska jag försöka ta med mig in i mina framtida möten med patienter.
