Danmarks siffror visar hur 21 fristående ”länder” drabbar sjukvården
I detta nummer gör vi ett kort nedslag i Danmarks hantering av vanlig vård under coronapandemin i våras. Numret visar med skrämmande tydlighet hur stor skillnad det blir med nationell styrning kontra ett regionalt suveränt självstyre.
Danmark öppnade tidigt gradvis upp för vanlig vård medan Sveriges vanliga vård hölls nerstängd då man i alla regioner förberedde sig på coronastormen. En skillnad som inte kan förklaras annat än att vi agerar som 21 fristående länder istället för ett, och att det drabbar både medborgare och medarbetare. Nu ser vi vårdköer som har byggts upp, besök som inte skett, diagnoser som inte ställts, patienter som blivit sjukare, medarbetare som fått stoppad utbildning och fortbildning, många är utmattade och flera har blivit sjuka medan vissa haft för lite att göra i väntan på covidpatienter.
Nu när vi ser med fasa på att det börjar om igen, smittan tar fart och vi och alla svenska patienter är i ett betydligt sämre läge än Danmark än vad vi kunnat vara om vi hade agerat som ett enat land.
Läs mer: Danmarks sjukvårdssystem värnade den vanliga vården – Sverige misslyckades
Staten måste ta ett större ansvar för vården med nationell överblick och kompetens. Det handlar inte om att staten ska äga sjukhus eller anställa personal. Staten bör finansiera vården oavsett vilken region man bor i, ha överblick och ställa krav så att man som patient får tillgång till information om vårdköer och kvalitet på given vård, och att man som patient kan söka dit man vill.
Staten ska alltså finansiera regionens sjukhus och vårdcentraler men också ge möjlighet för långt fler vårdgivare som non-profit, stiftelser, entreprenörer, förutsatt att de efter överenskommelse bidrar i hela ekosystemet med vård utanför kontorstid, jourer, utbildning, krav på fortbildning och forskning.
Vi är kända som ett land i täten men jämfört med Danmark ligger vi sorgligt efter att ge vård i tid. Det är vi i vården som får stå i frontlinjen för att ta hand om alla akuta och elektiva patienter, diagnosticera, behandla och möta de patienter som behöver oss samtidigt som vi rustar för en ny coronavåg.
Ny forskning har nu klarlagt att överbelastning på akutmottagningarna i Stockholm är kopplat till överdödlighet. Studien är gjord av Björn af Ugglas och Martin Holzman et al (Ann Emerg Med Aug 2020) och visar att risk för dödsfall inom 30 dagar är 8 procent högre när akutmottagningen är överbelastad, jämfört med i normalläget, vilket enligt avhandlingen motsvarar cirka 25 dödsfall per år på de fem akutmottagningar man studerat under åren 2012-2016.
Belastningen på akuten påverkas av flera faktorer som hur många patienter som kommer in, komplexitet, utbildning hos personal, tillgång till diagnostik, men bristen på vårdplatser på rätt vårdnivå pekas i avhandlingen ut som det största problemet för belastningen på akuten. Förhoppningsvis tar det livet av den illa beryktade frasen att ”patientsäkerheten är inte hotad” vid för hög belastning.
Vårdpersonal har tagit ett stort ansvar för pandemin och kommer fortsatt att ha samma ansvar. Nu ser vi med stor oro framåt, när det gäller patienternas behov, frånvaro av uppskattning från arbetsgivare, se artiklar i detta nummer, den tidigare uppskjutna och nu pågående lönerörelsen, och ökade sjuktal.
Ett par av våra motioner till Läkarförbundet handlar om att insjuknande i covidsmitta hos sjukvårdspersonal bör klassas som arbetsskada om man kan ha blivit smittad på jobbet, och att försäkringsskyddet ska stärkas. Bevisbördan att man inte är smittad på jobbet ska ligga hos arbetsgivaren och inte som idag, det omvända. Det kan vara svårt att nå fram men det är angeläget med ett större ansvarstagande för drabbad vårdpersonal.
Vi har också kommenterat att vi räknar med en bra avtalsrörelse med SKR, med tanke på de insatser som gjorts. Vi som jobbar i vården ska inte bara applåderas från balkonger av våra medmänniskor utan också premieras och värnas av våra arbetsgivare.
