• 18 september 2015
• 0
• AV: Bengt von Zur-Mühlen

För dem med akut sjukdom anser många att tillgänglighet snarare än kontinuitet är viktigast, det vill säga att man erhåller snabb vård, på rätt vårdnivå av någon med rätt kompetens. För dem med långvarig sjukdom och därav många vårdkontakter och en utsträckt ibland livslång vårdrelation blir kontinuitet ett allt viktigare kvalitetsmått.

Idag belönas ofta tillgänglighet i ersättningssystemen, men sällan om ens någonsin kontinuitet. Kontinuitet borde utan inskränkt tillgänglighet få en mer fram­trädande position i sjukvårdssverige.
Begreppet kontinuitet uppfattas av många som en snarast idealiserad föreställning att en enskild läkare besitter förmåga att sköta patientens vårdbehov över en lång tidsperiod.
I verkligheten har den medicintekniska utvecklingen rusat i höjden och fortsätter att göra så. Detta har lett till en alltmer subspecialiserad sjukvård där patienten möter en mängd olika professioner och en mängd specialister inom varje profession.
Ytterst sällan kan de med kronisk sjukdom få sina vårdbehov tillgodosedda av en enda person. Ur vårdgivarens perspektiv blir således begreppet kontinuitet ett annat och kännetecknas av samordning, struktur och informationsöverföring mellan olika skift på samma enhet eller olika team på olika enheter.
Med bra kontinuitet kan patienten ta sig genom sjukvården som på räls utan avbrott och utan stickspår.
Även om patienten är väl medveten om att vårdbehovet inte kan tillgodoses av en enskild individ så föreligger ofta, och i synnerhet av kroniskt sjuka patienter, en starkt uttalad önskan om mer personliga möten med igenkänning och en uppfattning att vården som ges följer en enhetlighet. Om detta behov skulle tillgodoses i större utsträckning skulle man även få en ökad trygghet och därmed grunda för möjligheten att få fler patienter som aktivt tar eget ansvar för sin vård och hälsa.

Primärvården saknar kontinuitet för kroniskt sjuka
Man har sedan mer än 40 år försökt bygga ut den svenska primärvården, men trots ett otal goda eller i alla fall ambitiösa reformer så saknas minst ett 1000-tal läkare.
Primärvården idag saknar i stor utsträckning kontinuitet för de kroniskt sjuka och kan därför sällan vara den fasta vårdkontakt som lagstiftaren ersatte den patientansvariga läkaren med år 2010.
Inne på sjukhusen motverkas kontinuitet av en vertikal organisation trots över­lappande ansvarsområden. Ekonomiska system utgör oövervinnliga hinder för samordning och effektivitet. Värdeord som helhetssyn och patientsäkerhet finns på allas hemsidor, men i verkligheten är plåten i stuprören ogenomtränglig.
Jag anser att kontinuitet borde få en mer framskjuten position och att följderna med bättre flyt samt bättre vårdkvalitet kommer att frigöra resurser snarare än orsaka kostnader.
Myndigheten för Vårdanalys har beslutat att analysera värdet av en samordnad vård och omsorg. Jag ser med spänning fram emot dels deras kartläggning för varför vården idag är fragmentiserad och hoppas att de kan få beslutsfattare att inse värdet av kontinuitet och goda råd hur man kan uppnå detta.