Dags att be en stilla bön igen
Antalet vårdplatser har inte ökat, tvärtom är det nog mer så att den kroniska bristen är ytterligare ett steg värre. Vi som jobbade inom barnsjukvården förra året kan nog alla vittna om att det egentligen inte är så att vården hunnit hämta sig efter den säsongen och nu är vi på väg in i nästa.
Vårdpersonalen är också mer sliten nu just på grund av att vi hela tiden ligger på gränsen till vad som klaras av och det borgar nog tyvärr för att även personalen kommer vara mer infektionskänslig när säsongen börjar.
Vårdplatsfrågan får inte begravas utan måste hållas aktuell. Alla försök att räkna genomsnitt och nationell tillgång är missledande. Ett sjukt barn i Stockholm har inte nytta av att Lycksele har två lediga platser, och vice versa.
I tidningarna diskuteras ofta hur mycket effektiviseringspotential det finns i sjukvården. Exempel på 70-talets slöseri och sedan enorma polikliniseringsvinster etc. tas som intäkt på att det fortsatt finns vinster att göra. Och det kan nog vara så att de finns, även om det i nuläget är svårt att se var?
Det som borgade för att effektiviseringarna kunde genomföras var att de gjordes utifrån patientperspektivet. När man kunde öka andelen dagkirurgiska ingrepp fanns det en tydlig vinst för patienterna att inte vara kvar på sjukhuset mer än nödvändigt, att opereras och sövas med grund i vetenskap och klinisk forskning, med förkortad eftervårdstid och även minskat behov av frånvaro från sitt eget arbete. Vinst för hela samhället alltså.
Om man har förhoppningar om att göra ytterligare klipp inom vården måste man i så fall satsa på den kliniska forskningen igen, bara genom att bekosta forskningen kommer vinster längre fram att kunna göras, de kommer inte genom beslut i budgetprocessen.
Sedan måste planeringen för framtidens vårdprofessioner komma igång och bedrivas konstruktivt och på ett vettigt sätt. Vi vet att de professioner vi har idag kommer att få förändrade innehåll och en del kommer kanske till och med inte att finnas kvar alls, andra kommer att tillkomma.
Men denna gång hoppas jag man lärt sig av tidigare misstag! Alltför ofta sitter administrativa funktioner långt från vården och ”kartlägger” hur verkligheten ser ut. Många är de enkäter och frågor som jag både som facklig, som medarbetare och nu som chef råkar ut för där det är uppenbart att frågorna är felformulerade, eftersom den som formulerat frågorna inte vet hur verkligheten ser ut.
Som man frågar får man svar och därför är det ju inte konstigt att man inte kommit vidare med alla kartläggningar hittills.
Börja inifrån denna gång, vad sker för att patienten ska få den vård som behövs? Vad behöver man för kompetenser för att göra de olika momenten? Vad behöver dessa kompetenser för stöd av administration/ekonomi/it osv för att kunna utföra dessa moment på ett patientsäkert, effektivt sätt och dessutom med målsättningen att man ska ha en bra arbetsmiljö i framtidens sjukvård?
Det blir intressant att se hur framtidens sjukvård kommer att definieras, som en skrivbordsprodukt eller utifrån det som är det dagliga praktiska patientarbetet som ändå är det som är sjukvård!
