”Då står plötsligt Fikru framför mig”
När jag landar i Addis Abeba skiner solen. Emy väntar på parkeringsplatsen tillsammans med sin kusin, Abi. Det är han som är med i Peter Alestigs reportage från i maj och som ser till att Fikru får mat varje dag. Abi ler glatt när jag lämnar över fem påsar kanelgifflar, hans favorit.
Emy och hennes syster Fikirte plockar ihop korgen med matvaror och vi åker till sjukhuset. De pekar ut flera fångar och deras fångvaktare på sjukhusområdet. Vi går in i byggnaden som byggdes för mer än fyrtio år sedan och som knappt verkar ha renoverats sedan dess. Överallt sitter patienter och anhöriga och väntar. Så är vi plötsligt uppe på kirurgavdelningen. Mitt i korridoren sitter tre vakter. Emy lämnar vant över mobiltelefon och legitimation, men vakterna protesterar. Inga besökare är välkomna. Eller kanske döttrarna, men inte Abi och den andra kusinen som medföljer. Och vem är jag egentligen? Det är förvirrat och lite nervöst. De börjar plocka upp maten ur korgen. De tittar misstänksamt ned i påsen med musli och när Fikirte demonstrativt tar en näve musli och kastar in i munnen har jag en intensiv lust att ta en bild med min mobil som jag står och håller i perfekt läge. Jag tänker att jag nog inte kommer längre utan får vänta här. Men hur hade jag kunnat tro något annat?
Då står plötsligt Fikru framför mig. Han har kommit ut i korridoren, muttrar något på amarinja och tar ett stort kliv fram mot mig med öppna armar: Hej Katrin!
Jag blir lite paff, men glad förstås. Så börjar vi promenera allihop i korridoren. Vakterna kommer långsamt fram till att det går bra att vi äter maten inne hos Fikru. Medan hans döttrar dukar upp berättar Fikru sorgset om hur hälften av de nyutexaminerade läkarna lämnar landet och de som är kvar försöker tjäna pengar på alla sätt de kan, vilket inte alltid är till patientens fördel. Men han lyser upp när han talar om Addis Cardiac Hospital, det sjukhus han har byggt upp under de senaste tio åren och som han har fortsatt att styra från först fängelset och sedan sjukhuset. Där råder en annan kultur och läkarna får en fast ersättning så att deras rekommendationer ska styras av vad som är bäst för patienten. Utvecklingen har stannat av sedan han blev fängslad, men sjukhusledningen kommer regelbundet på besök för att stämma av olika beslut. Sju patienter har dött för att ingen kunnat byta den defibrillerande pacemaker som Fikru hade opererat in, men nu är en av läkarna nyss hemkommen efter ha lärt sig tekniken under ett år i Sverige.
Fikru ser oförskämt pigg ut. Om det inte vore för slangen som hänger ut från hans bröst, skulle man inte tro att han var sjuk. Han grimaserar till av smärta ibland vid vissa rörelser. Det är inte svårt att se att han dissimulerar, men det verkar vara en del av hans optimistiska natur. Slangen leder ned till en behållare som han bär runt i en vit plastkasse. Jag ser att han har ett riktigt vattenlås på sitt rum, men tydligen har det inte fungerat. – Allt går sönder i Etiopien, säger Emy med övertygelse. Sådant man inte tror kan gå sönder, är plötsligt trasigt när man kommer hit. Fikirte tappar upp några kannor vatten från kranen. Det är bäst att vara beredd, ibland kan vattnet vara avstängt hela dagen.
Häromdagen var en läkare inne hos Fikru. Han undrade varför han låg där. När han fick se dränet, sa han. Vi tar en lungröntgen. Om den är bra drar vi dränet och så kan du gå hem sedan. Fikru hade svarat att det inte riktigt var så enkelt och att läkaren borde läsa på lite för ronden. Men när vi sitter där och äter, pratar och skrattar känns det där med att Fikru är en fängslad fånge så avlägset. När vi drar vidare för att titta på Addis Cardiac Hospital
