Krönika

CT men inte PR

En betraktelse vid sidan om.

En väninna, mitt i livet med arbete och familj samt en energisk svärmor 83 år, ringde och berättade det senaste och allvarligaste, på denna anhörigfront. Svärmor blev allt mer svårhanterlig och förvirrad och hade magrat på bara en kort tid. Att min väninna och hennes svärmor aldrig kunnat prata med varandra, för att svärmor bara talar finska, hade de oftast lyckats överbrygga men nu blev det ett allvarligt hinder. Den gamla damen hade alltid varit envis och lite impulsiv men hon hade klarat sig på egen hand och ville aldrig ha någon hjälp, vilket de ändå brukade få tvinga på henne ibland när något i hennes tillvaro  hade blivit lite tokigt. Hon kom ofta med små presenter för att visa svärdottern sin uppskattning.

Men nu klarade hon inte längre sitt ADL. Hon hade fått en långdragen diarré och lägenheten var i ett miserabelt skick. Min väninna och hennes man hade efter en kämpig insats till slut lyckats ta svärmor till sjukhus. Läkaren som hade klämt på hennes mage, kände där en stor svulst. Hen såg mycket allvarligt på detta och förberedde dem på att det förmodligen kunde vara en stor tumör. Den gamla damen bokades direkt för en CT-undersökning om två veckor och lades in ett par dagar med ett alldeles för lågt kaliumvärde. När det och lite annat var justerat fick hon åka hem.

Hemtjänsten kopplades inte in, eftersom den förvirrade och nu troligtvis allvarligt sjuka gamla damen hade legat på en akutavdelning och där gör man inget sådant. Detta fick min något utmattade väninna veta, när hon ringde till avdelningen och undrade varför de inte ordnat ett planeringsmöte med kommunen. Situationen var nu akut ohållbar, så min oroliga och stressade väninna måste själv försöka nå någon ansvarig i deras kommun. Det krävdes en dags arbete med flera och irriterande telefonsamtal där alla hon pratade med ifrågasatte behovet och sitt eget ansvar.

Ingen begrep allvaret eller såg det uppenbara men behovet försvann inte för det, och rent logiskt måste det ju finnas någon ansvarig, eftersom hemtjänsten existerade. Det var min väninna tvärsäker på och tyckte sig ha bevis på genom hörsägen. Och till slut började snaran ändå dras åt runt ett par tjänstemän och när min väninna visade foton på svärmoderns lägenhet, så som den sett ut innan de själva sanerat den, så gott de nu kunnat, började något hända. En person med beslutanderätt ansåg till sist att det inte gått riktigt rätt till och bad om ursäkt, vilket accepterades med gråten i halsen av min väninna.  Det bestämdes så att svärmodern skulle få tillsyn fem gånger om dagen, och man skulle se till att hon fick mat, dessutom!

Oron för den akuta situationen släppte, men läkarbeskedet brann åter med full kraft som ett fyrverkeri i mina vänners medvetanden med budskapet om att deras kära anhörig troligen snart skulle dö. Detta ledde till en akut känslomässig kris. Manen hade svårt att sova och var helt snurrig av oro. De hade tolkat det som att en CT bara var en formsak, en bekräftelse på det oundvikliga och att det knappast kunde finnas några alternativa förklaringar till Den Stora Knölen.

Undersökningen gjordes och svaret var entydigt: röntgenbilden visade ett så kallat fekalom. Den gamla damen led av en svår förstoppning, inget annat. Diarré är vanligt då, när kroppen försöker rensa sig själv. Lättnaden var mycket stor för oss alla, men det dröjde innan den uppdrivna stressen lagt sig hos mina vänner.

Och var inte detta en helt onödig historia? Jag tänker att om läkaren vid besöket hade gjort en undersökning per rectum (PR), något som jag fick lära mig att man alltid måste göra i ett sådant fall, då hade sjukvården bevisat en god kvalitet med en snabb diagnostik. (Om inte hen hann, så kunde det väl gjorts på avdelningen vid ett lugnare tillfälle?)

Att man också måste utreda om det fanns något annat mer allvarligt, är en självklarhet. Men i väntan på denna utredning hade de anhöriga kunnat lugna sig med förstoppningen som en bra förklaring. Och om man åtminstone avstått från att ventilera sina misstankar till de anhöriga om en terminal sjukdom, innan man ens tagit reda på något, så hade man skonat dem från ett i detta fall helt onödigt och meningslöst lidande med svår oro, för att inte säga sorg. Inget som kan anses hälsofrämjande för de drabbade – tvärtom! Och kunde inte avdelningen ringt kommunen och förmedlat en kontakt, vad hade det kostat? Nej, alla ska uppfinna sina egna hjul, när var och en som saknar privilegier måste klara sig själv!

Frågan som till sist envist hänger sig kvar i min psykiaterskalle är: gjorde kollegan ändå rätt enligt dagens ”rationella” och moderna kroppssjukvård? Anses det som god vård att beställa en CT- röntgen, för att få svar på allt-i-ett, utan att först göra en PR-undersökning ens i ett sådant här fall?

Låt mig gissa: Ja, det gör det!

Carina Hellström

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-06

Avancerad vård i hemmet-hur bra fungerar den?/Jul-läsning:Nobel- special/ Aktuella profilen: Bosse Lindquist fick en mer positiv bild av läkare efter Macchiarini-affären/Porträttet: Sjukvårdsdirektör vill riva murar mellan sjukhusvård och primärvård/Ny krönikör: Camilla Starck/

Prenumerera