Krönikor
”Citizenfour” – en hel värld
Såg den nyss. Jag hittade först inga ord, men kände mig glad och befriad över vittnesbörden om en modig man. Stolt över att vara människa, för en gångs skull. Men också frustrerad över påminnelsen om mänsklighetens korkade makthunger, vars drakägg tvingade en ung ansvarstagande man till denna extremt drastiska aktion. Valet kan inte ha varit lätt.
Jag minns nyheterna som nådde mig då, 2013. Västvärlden höll andan med dessa osannolika avslöjanden och med den pirrande agentthriller som utspelade sig långt borta men i realtid på våra skärmar. Edward Snowden, 29 år, hade plockat med sig en obegriplig mängd hemligstämplade dokument från NSA och var nu beredd att kasta dem framför våra fötter. Det som hände under åtta dramatiska dagar i juni 2013 i Hongkong, på ett litet hotellrum, hade spelats in av en kvinnlig dokumentärfilmare som Snowden kontaktat. Denna film spelades nu upp framför mina ögon, extremt dramatisk, men till det yttre skeendet mycket stillsamt. Jag absorberades fullständigt.
Dramatiken låg i situationen, i planeringen, i de skrämmande avslöjanden som Snowden gjorde muntligt för att de två journalister han valt för att genomföra hans plan snabbt skulle förstå riskerna och hoten och inte minst viktigt, varför allt detta var nödvändigt. Dramatiken fanns också i de medverkandes inre världar, både de personliga och den gemensamma. Detta speglades bäst i deras fokuserade samtal och antytt intensiva men disciplinerat undanhållna känslor. Allt skedde mycket effektivt och precist men samtidigt i en avspänd stämning, ändå utan att förneka några risker. Snowdens säkerhetstänkande väckte vid ett tillfälle stor munterhet, som en ventil i den så täta dramatiken, när han drog sin ”magic mantle of power” över huvudet och datorn då han skrev in ett lösenord. Den just då filmade journalisten stelnade till en god stund, förde blicken osäkert omkring i rummet för att se om han kunde upptäcka något sorts öga, men strax tog det komiska i situationen över. Hysteriskt bubblande av skratt, lättade han sitt hjärta över de nojor som slagit rot i honom och kollegan och hur jobbigt det skulle bli om de som konsekvens aldrig mer skulle våga lämna någonting alls, kvar på något hotellrum!
Minsta misstag och felsteg kunde ju bli förödande för möjligheterna att få ut materialet. Och för Snowden själv, vilket han ansåg vara oviktigt i sammanhanget. Besluten hade fattats med öppna ögon och samtidigt med en intellektuell acceptans för att det var högst sannolikt att han skull åka fast, inget skulle få hindra honom. Efter det första tillkännagivandet i TV-nyheterna, med hans namn och allt, syntes ändå tydliga tecken på en påtaglig inre vånda, men utan åthävor. Snowden pysslade sedan med att lugnt och metodiskt forma sin välklippta frisyr, mån om att få bukt med en virvel, samtidigt som TV-nyheterna stod på och fortsatte sina dramatiska berättelser, men på avstånd från det jag två år efter och just nu var vittne till. Han tittade inte dit, visade inget som avslöjade att hans tankar kunde ligga någon annan stans än på frisyren och virveln.
Snowden ville inte låta sina egna preferenser styra valet av dokument för publicering, därför överlämnade han dessa beslut till de utvalda journalisterna.
Det började nu bli mycket farligt. Han övertygades av en människorättsadvokat på besök, att omedelbart fly. Han ville ju inte bli utlämnad till USA om han kunde slippa. Att ta sig till FN-kontoret var enda möjligheten, men det rådde trafikkaos, advokaten saknade bil och en taxi gick inte att få på gata den tiden på dagen. Snowden provade framför spegeln ifall ett uppfällt paraply kunde skydda honom tillräckligt från uppmärksamhet, men han insåg snabbt att det skulle bli precis tvärtom (jag vet ju inte, men misstänker att det inte regnade). Då var han synbart stressad.
Han flydde för sitt liv. Det amerikanska rättsväsendet, särskilt inom det militära, är inte något godhjärtat fadershus för vilsna medborgare, utan hård och skoningslös mot brottslingar, särskilt om de kallas förrädare. Dödsstraffet drabbar dessutom oavsett om skuld verkligen föreligger, metoderna är grymma och slarviga. USA är i mångas ögon ett orättvist land med en fundamentalistiskt bibeltrogen nationalism som rättesnöre. Ett land vi svenskar älskar och vill efterlikna. Ett land som bara en vilsen lillebror kan älska? Att som amerikan flytta till Sverige kan absolut ge möjlighet till en ny, högre status i det sociala livet, för en i hemlandet helt vanlig amerikan, utan särskilda företräden. Vi månar om våra amerikanska invandrare, det höjer i sin tur vår egen status att ha dem nära och vi vill inte att de integreras och lär sig svenska, de är tjusigare utan fåniga brytningar. Synd att – men av helt andra anledningar – Snowden inte fick komma hit!
Men snart är vi också jättestora, bibeltrogna och därtill pårökta och har infört dödsstraff. Nej, inte dödsstraffet, inte på ett tag i alla fall. Först måste vi integrera Sverigedemokraterna i vårt politiska system så vi får ett block som kan ta regeringsmajoritet, och detta går ju bara bättre och bättre. SD har redan visat sig rumsrent så långt till vänster som strax till höger om mitten, påstår källor därifrån.
Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi ana när detta pågick – det med Snowden alltså! Att jag mindre än ett par år senare skulle få se en autentisk dokumentärfilm om verkligheten bakom dessa dramatiska dagar på det lilla hotellrummet. Att få följa detta som USA hade gett vad som helst för att få veta då det hände. Att se det nu var för mig bara att få ta del av en triumf över maktmissbruket. Jag imponeras inte så lätt av dagens medieutbud, men här föll jag pladask! Vilken rysare, vilken otroligt bra film, vilken unik tidskapsel, vilken underbart begåvad och mogen kille och vilken ovärderlig insikt han har gett till mänskligheten som vi måste ha förstånd att ta vara på.
Dessa avslöjanden kommer förhoppningsvis att få det mest avgörande inflytandet över vår framtid under överskådlig tid. Konsekvenserna; bra eller dåliga, ansvarar vi för. Ska vi hitta nya vägar eller avslappnat fortsätta att njuta av vår egen självbespegling, flabba oss fram ända till kistan? Är vi en art beroende av en husbonde och lätta att driva dit man vill ha oss, för egna dolda syften? Är vi redan där? Jag tror det, varför har vi annars bara fått verkligt fria val – i vår konsumtion?! Orkar vi bry oss? Njae… Vilka tjänar på att kontrollera oss? Ja, inga fler än de som…
Ja, ja, ja, det där var bara reflexioner, tankeställare! Gå nu ut och lek men glöm inte att komma hem till middagen! Vi kan vänta oss besök i kväll.
