Bra tant pratar med sig själv
När åren börjar ila klär kvinnan sig i lila”, sa den lilla gumman där hon stod framför spegeln i sin hall. Hon strök med handen över ärmen på sin blanka gredelina blus.
”Och helt får gubben sig skyla när kvinnan börjar yla” tänkte hon vidare och fnissade lite över både sin skarpa humor och jämlikhet. Lika pigg i hjärnan som alltid minsann!
Nå, alla vet ju också att äldre människor inte klär i svart och därför bör undvika denna färg. Det är en gammal och sann sanning antagligen från de gamla grekerna, eller ja möjligen Shakespeare, den lilla gumman var inte helt säker.
Men den lilla gumman hade en stark och obändig vilja och tyckte om svart, så hon hade bestämt att var man så äldre att man var nära döden, så kunde man gott ha det igen.
Så nu knäppte hon nöjt sin svarta jumper över den gredelina blusen.
Ja döden förresten, tänkte hon vidare, inte vet man väl när den infaller och det ursäktar väl valet av klädfärg, även om jag nu skulle råka leva några år till.
3 000 människor dör varje år oavsett ålder och ofta ganska plötsligt, av krokodiler, två miljoner av mygg och 23 stycken av drickaautomater. Men dom där sista knäppskallarna, som dör av drickaautomater, måste väl ändå komma från USA tänkte hon för att också visa sin internationella sida.
Hon hade faktiskt varit lite internationell redan under förmiddagen när hon ringt färdtjänsten och beställt morgonens resa i Moldavien. Ja inte själva resan förstås, hon skulle ju bara till sjukhuset och sen till tandläkaren, utan det var själva samtalet som tydligen gick till Moldavien. Det kan också varit Indien, det var den lilla gumman inte helt säker på.
Men oavsett så var de trevliga, och bra svenska kunde de också tänkte gumman. Tyvärr kände de sämre till den lilla staden där gumman bodde. Det får man ju förstå med tanke på att de sitter i tjottahejti, tänkte den lilla gumman förlåtande, men det gjorde att man måste exakt veta varifrån man skulle åka och exakt vart man ville komma, annars protesterade deras dataprogam och då kan man inte skicka fram någon bil som de så beklagande brukade förklara.
Så att som den lilla gumman försökt i morse att ringa och säga:
– Snälla hämta mig här och kör mig till tandläkaren i det lilla gula huset som ligger på höger sida nerför backen ungefär 200 meter bort och syns härifrån fönstret – ja det duger förstås absolut inte. En sån virrig information kan inte en dator vare sig i Moldavien eller någon annanstans klara av. Då får man helt enkelt gå.
Och just gå kan ju vara lite svårt om man som den lilla gumman inte har några ben och inget ser. Men den lilla gumman ger ju sällan tappt så hon hade löst det hela med att få hjälp ner till huvudentrén på det stora sjukhuset där hon istället tog en fintaxi som visserligen är dyrare, men som man å andra sidan kan prata med.
Nu var det ju så att med taxinäringens avreglering som medfört att ordet taxikö inte avser kundernas köande utan taxibilarnas, så blir chaufförerna så glada när det nån gång kommer in nån i deras bil att de verkligen behöver prata av sig.
Detta tyckte den lilla gumman mindre om eftersom hon tyckte att de ofta pratade så mycket prat. Så jag brukar hålla med allt dom säger brukade hon säga till sin dotter och idag hade hon varit kommunist och förra veckan vegan.
Den lilla gumman var van vid att man skulle lyssna och hålla med. Hon mindes en disputationsmiddag dit hon var bjuden med sin framlidne make, den store fine Doktorn. Då hade hon haft en likaledes fin man till bordet som oavbrutet pratat om sig själv och sitt ända tills de äntligen kunde resa sig och bryta taffeln för kaffe och avec.
Då hade den pratande bordsherren ångerfullt lagt handen på hennes axel, tittat henne djupt i ögonen och sagt beklagande: ”Men förlåt mig, nu har jag bara pratat om mig själv. Så klumpigt av mig.
Så – vad gör din man?”
