• 08 november 2016
• 1
• AV: Karin Båtelson

Vi hör varje dag om vårdplatsbrist, köer, personalflykt, utbrändhet, vårdskador. Om omorganisationer, flyttar och ständiga utredningar. Vi ser också många punktinsatser som exempel på försök att stoppa en dålig spiral, som kortare arbetsdagar, fantasilöner för de som har tur eller olika små lokala projekt.

Men som företrädare för vården, den medicinska professionen och som facklig vill man se mer helhet och sammanhang för patienter och personal.

Sjukvården är i kris men inte oräddbar. Det är inte heller lika illa överallt och problemen skiljer sig. Men det är dags att lämna övertron på jättesjukhus, centralisering och toppstyrning. Sjukvården är småskalig och de bästa lösningarna skapas efter lokala förutsättningar. En viktig kugge i sjukvården är de mindre sjukhusen där man har personkännedom, korta beslutsvägar och  stor känsla för ansvar, i städer där man vill bo och leva.

Visst måste den högspecialiserade vården utföras på färre ställen. Alltså den som kräver mycket specialkunskap, dyr teknik eller förekommer sällan. Vilka diagnoser det är måste vi enas om nationellt. Men olika typer av volymvård kan flyttas till mindre sjukhus så att verksamhet och kompetens finns där även för att upprätthålla annan, mer akut vård. I Norge poängterar man också ansvaret för de äldre och multisjuka lokalt.

Man måste också få en primärvård som patienter vill gå till och där läkare vill arbeta. Många professioner behövs i primärvården men läkare är en nyckelfaktor. I Norge löste man den ojämlika tillgången på läkare över landet med ett nytt attraktivt system som även fick en del sjukhusläkare att bli primärvårdsläkare. En del av lösning är att man listar sig på en läkare och inte, som idag i Sverige, på ett hus. Att läkare är kopplad till sin lista ger ansvar och kontinuitet. En sådan verksamhet kan inte säljas eller köpas upp. Vi i Läkarförbundet tittar på det norska systemet och vad i det som skulle kunna lämpa sig i ett svensk sammanhang där vi jobbar mer i team.

Vi måste också satsa på fler småskaliga alternativ, även privata, inom både primärvård och annan specialiserad vård. De mindre läkarledda enheterna inom öppenvården har stabilare bemanning, bättre kontinuitet och större nöjdhet bland läkarna vilket också korrelerar till patientnöjdhet i den nationella patientenkäten. Intraprenader är ett annat sätt att kunna få ut mycket vård ur en liten enhet. Det som är viktigt är kontrollsystemen och uppföljning medan drift och administration lämnas över.

Ett lokalt chefsskap med en större andel som har det odelade ansvaret för det medicinska, ekonomiska och administrativa skulle ge en bättre vård. Varje sjukhus och enhet ska ha närvarande ansvariga chefer utan för många underställda.

I detta nummer ser vi också effekterna av de många åren med oklarheter runt tolkningen patientdatalagen. Utredningen från 2014 som skulle underlätta att information finns på rätt ställe har hamnat i byrålådan på departementet.

Som läkare och annan personal har vi har en lagfäst skyldighet att bedriva en god och säker vård. Legitimationen medför ett personligt ansvar som vi aldrig kommer undan.

Man kan alltså inte begränsa personalens rättighet och skyldighet att ta del av resultat av vårdarbetet eller i patientsäkerhetsarbetet. Den som anmäler något avvikande måste också tas på största allvar och att man går till botten med vad farhågorna står för.

Men den personliga integriteten för patienterna är också viktig för förtroendet för vården. Vi som är personal har i många fall helt osannolik tillgång på patientuppgifter för väldigt många medborgare. För att hitta olaga dataintrång måste vi ha betydligt bättre intelligenta tekniska lösningar och stickprovskontroller.

Som personal måste vi lära oss att bli granskade och ifrågasatta och vid loggkontroll kunna förklara varför man gått in i en journal om det inte klart framgår.

Tolkningen av vad som är lagligt eller inte kan inte enbart ligga på den part som är ekonomiskt och administrativt ansvarig, då uppstår en helt onödig risk för både patientsäkerheten och ett misstroende bland personalen.

På alla arbetsplatser bör man diskutera riktlinjer och den lokala tillämpningen med sin chef. I de fall det uppstått tveksamheter så bör tillsynsmyndigheten kunna vässa upp sig och få tillräckligt med medicinsk kompetens och resurser för att utreda.

En slimmad vård, som vi har idag, med knappa resurser och hårda prioriteringar i det dagliga arbetet ställer stora krav på att man tillåter öppenhet och tar vara på varningssignaler.