Barnmedicin – nu från den andra sidan
Det kändes lite ovant på uppropsdagen i måndags. Att vara student igen. I en ny klass där jag inte känner någon. Men det dröjde inte länge förrän en tjej kom fram och började prata, sedan hälsade fler på mig och nu känner jag mig rätt så hemmastadd i det här gänget. VT 12:orna är ett så välkomnande gäng som jag bara hade kunnat önska mig.
I går hade vi introduktionsdagar på respektive sjukhus. Jag var på Södersjukhuset, tillsammans med en liten kull på 24 studenter – mindre än min dotters skolklass. Lyxigt. Vi fick se en erfaren barnläkare göra mognads-/åldersbedömningar på flera barn i åldrarna från några veckor till 5 år. Det var fascinerande att se. Otroligt vad människan utvecklas på sina första levnadsår! Även om jag sett det som förälder var det en annan sak att studera det teoretiskt och stegvis från sidan om.
Jag är glad att jag har erfarenhet av att själv vara den oroliga föräldern som söker akut eller på vårdcentral med ett mer eller mindre trilskande och ovilligt barn. Jag har ett antal gånger hållit fast min ovilliga dotter när hon var i 1-2-årsåldern och absolut inte ville bli undersökt. Det kändes hopplöst när hon efter ett par jobbiga förstoppningsepisoder utvecklade en skräck för att gå till doktorn. Men så när hon var 3 år mötte jag en fantastisk läkare som var den förste som nådde fram och fick min dotters förtroende. Han böjde sig ner till hennes nivå och hälsade på henne innan han ens tittade på mig. ”Visst är det härligt med våren”, sade han. ”När man kan vara ute och leka”. Min dotter glömde helt bort var hon befann sig och svarade glatt: ”ja, och då kan man äta glass i solen”. ”Ja, det är gott”, sade doktorn. Sen följde hon glatt med honom in på undersökningsrummet, lät sig undersökas och jag såg snopet på. Så ska jag göra med mina framtida barnpatienter tänkte jag.
I dag hade vi en heldag på temat klinisk genetik. Det blev en repetition av cellbiologin och biokemin från termin 1. Det var lite nostalgiskt att minnas tillbaka hur jag ritade upp celldelningens olika faser, citronsyra-cykeln och RNA-syntesen. Hur generna kodas och hur fel det kan bli. Men nu ligger fokus i stället på resultatet av olika fel på kromosomnivå respektive gennivå. Målsättningen med kursen klargjorde föreläsaren för oss direkt. Vi ska som läkare i framtiden kunna känna igen en patient med misstänkt kromosomavvikelse eller genetisk sjukdom och skriva en bra remiss för utredning. Det är tydligen 4 frågor som alla föräldrar ställer när de inser att deras barn inte är som alla andra.
- Varför är barnet inte som alla andra?
- Går det att bota?
- Hur kommer det att gå för barnet i framtiden?
- Kan det hända även nästa barn vi får?
Det känns viktigt att kunna ge föräldrar så bra svar som möjligt på de frågorna. Klinisk genetik blev efter den målbeskrivningen av föreläsaren ett högst relevant, intressant och viktigt ämne. Jättebra att börja moment med varför vi måste kunna saker.
Nästa vecka ska jag få möta mina första barnpatienter och deras föräldrar/vårdnadshavare. Det kommer att bli spännande.