Krönika

Att vara en av läkarna

Det tog några dagar innan jag fick den men nu sitter den där på mina sjukhuskläder och lyser rött och starkt. Vit text mot den klarröda bakgrunden. ”Läkare”. Jag har dagligen hand om fyra till fem patienter. Jag har skrivit in patienter och skrivit ut patienter, författat intyg till Försäkringskassan, skrivit intyg inför utlandsresa, gjort vårdplaner, konsulterat kollegor inom andra discipliner, hållit i anhörigsamtal, ordinerat, höjt och sänkt läkemedelsdoser. Jag har oroat mig för mina patienter. Inte riktigt klarat att släppa tanken på dem vid dagens slut. Det är svårt att inte bli djupt berörd av många patienters lidande och deras ofta svåra sociala situationer.

Jag är glad att jag jobbade som undersköterska för två somrar sedan. Det ger mig perspektiv på mig själv och de andra läkarna där vi sitter klistrade vid våra datorer större delen av dagen. Jag minns när jag som uska på geriatriken sprang runt som en stressad iller mellan patienterna som behövde än det ena, än det andra. Tiden räckte aldrig till åt alla behov som fanns. Så kom plötsligt och oannonserat läkaren gående i korridoren. Instinktivt stannade jag upp. Gällde det någon av mina patienter? Jag minns särskilt en händelse när en underläkare kom fram till mig mitt när jag stod och hjälpte en annan patient att resa sig för att gå på toaletten. ”Kontroller på femman”, sade han bara. ”Jaha”, sade jag och fortsatte med mitt. Läkaren stod kvar med armarna i kors. Väntade utan att säga något mer. När jag var klar med att hjälpa patienten tittade jag frågande på honom. ”Ta kontroller på femman”, sa han. Det han egentligen behövde var ett nytt blodtryck på en patient. Det hade varit så lätt för honom att ta det själv. Men nej, han skulle stå och se på medan jag gjorde det. Utan att ge en hjälpande hand på något sätt.

Nu är det jag som kommer gående i korridoren. Som ber om saker. Men blodtrycket har jag åtminstone några gånger mätt själv på mina patienter.

Jag minns också den lätta frustration som jag och undersköterske-kollegan från samma termin på läkarprogrammet kunde känna inför underläkarnas osäkerhet. ”Kan patienten få lite mer Furix eller inte?” kunde jag otåligt stå i dörren till läkarexpeditionen och undra. Och underläkaren tittade i journalen, grubblade, sprang och rådfrågade överläkaren och återkom sedan med ett ”ja, jag höjer dosen lite grann”. Nu är det jag som inte kan ge något tydligt svar på en gång när en sjuksköterska kommer och frågar hur vi ska göra med olika mediciner.

Fortfarande känns det lite konstigt allting, men jag vänjer mig mer och mer för varje dag.

Jag är en av läkarna.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera