• 25 mars 2015
• 1
• AV: red

Personer som får tala som sig själva och ändå tas på allvar? Se där en utmaning för en vård som bygger hela sitt tänkande och varande på gruppen, skriver Britt-Marie Ahrnell i denna krönika.

Personcentrerad (PCV) vård är ett modeord i tiden. Striden om det rätta begreppet, definitionen, tolkningen och konceptet för detta förs med sedvanlig akademisk prestige och hetta. Gärna på stället marsch så länge ordstriden på detaljnivå pågår vilket torde ske i evighet då abstrakta ord ju är svårfångade med vetenskaplig snara.

Lyfter man blicken kan man se att något stort är på väg att ske. Något jag vill beskriva som ett totalt skifte i utgångspunkt och perspektiv på hur vården ska förhålla sig till och betrakta patienter.

Företrädarna för PCV brukar säga att det handlar om att se en person, en hel människa med alla hennes förmågor och resurser som ska stärkas, snarare än en diagnos som ska skötas eller ett organ som ska lagas. Vackert så, men det är bara halva skiftet. Den andra halvan handlar om att se denna person som sig själv och inte som representant för en grupp. Att gå från ett tänkande i plural till ett tänkande i singular.

Och nu ställs mycket på ända. Faktiskt det mesta.

Ta bara hela det vetenskapliga synsättet och vårdens själva grundval att stå på ”vetenskap och beprövad erfarenhet” som ju grundas på… oups, just det… gruppen.

Enskildas upplevelser och resultat är med detta synsätt alltid ”anekdotiska” och den subjektivt upplevda erfarenheten en icke rumsren figur som aldrig går att ta på allvar. (Vilket bl a förklarar varför debatter i media mellan patienter och vårdföreträdare är dömda att köra i diket redan från början.) På allvar tas däremot alltid den hela och rena snyggingen med titeln det objektivt mätbara resultatet. Vilket ju per definition enbart är intressant om det kan visas gälla på gruppnivå.

Det är gruppresultat som ligger till grund för utvärderingar, vårdprogram och riktlinjer. Så en medicinskt spännande paradox framöver är hur vården ska låta ”patienters individuella behov vara vägledande” samtidigt som den ska ”främja tillämpningen av nationella riktlinjer”. (Citat ur den nationella kronikersatsningen.)

Jodå, visst hör normalfördelningskurvan till den vetenskapliga kontexten men vem kommer ihåg svansarna på den, i vardagens brådska, bland riktlinjerna?

Minst lika spännande blir paradoxen i begreppet patientrepresentant. För hur ska patienter och anhöriga involveras i en mer personcentrerad vård? Hur ska våra synpunkter tas tillvara? Vem ska få representera….oups, just det… gruppen?

Och nu blir det helt på ända igen! För själva poängen med PCV är väl just den att vi nu ska få representera oss själva. Att enpersonsmajoriteten har rätt. Se därför här mitt råd till alla vårdgivare som nu funderar på att bli mer personcentrerade:

Vill du lyssna mer på patienter – börja då genast med den du har framför dig. Passa helt enkelt på att lyssna på oss när vi ändå är hos er. I mötet, i väntrummet, på telefonen. I samtal eller i enkäter.

Vill ni träffa flera av oss samtidigt? Och tänker att ni ska göra det ”vetenskapligt” korrekt med rätta urval så att ni får användbara resultat på … oups, just det… gruppnivå?

Ja, då är det inte längre en representativ tanke som gäller, dvs tron att en person kan tala för flera i en grupp. Hemskt ledsen. Utan då är det möjligen representanter för personer som talar för sig själva som gäller. Det brukar kallas fokusgrupper och består av individer som samtalar som sig själva. Här och nu. I en fråga. Med ett fokus. Utan en organisation bakom sig.

Personer som får tala som sig själva och ändå tas på allvar? Se där en utmaning för en vård som bygger hela sitt tänkande och varande på gruppen. I ett land som älskar och värnar sina representativa organisationer och föreningar.

Var det någon som sa paradigmskifte?

Britt-Marie Ahrnell