Att våga disputera
Nu har jag legat däckad i något olustigt februarivirus nästan hela veckan. Imponerande hur man kan falla ihop från full funktionsnivå till att knappt kunna kliva ut sängen på ett halvt dygn. Sedan är det lika fascinerande att märka att man börjar återhämta sig. Och lika nedslående att inse att man hade för bråttom som vanligt, febern var visst inte borta…
För en vecka sedan hade min rumskollega Henrik sin disputation. Han verkade så lugn och samlad dagarna innan. Hur han kunde vara det är ett smärre mysterium för mig. Kanske en medfödd talang eller något man lär sig under doktorandtiden? Jag hoppas på det senare. Det kändes märkligt att sitta där i publiken som en kollega i forskarteamet. Jag har fortfarande inte riktigt släppt känslan av att jag ”bara” är en läkarstudent. Opponenten ställde ingående frågor i 90 minuter och min kollega svarade lugnt och metodiskt på allt utan att verka tappa fattningen eller koncentrationen en enda gång. Respekt.
Jag är ännu inte där i min fantasi. Jag kan inte ta in att jag en dag skulle kunna vara i samma sits som honom. Men ändå… det är inte omöjligt. Före sommaren såg jag min kompis M:s disputation. Jag hade följt hennes slit på sluttampen och lyssnat på hennes farhågor inför prövningen. Då satt jag i publiken och tänkte att det här är inget jag kommer att utsätta mig för någonsin. Men jag blev nog lite sugen ändå… det började gro ett litet frö av tro på att det kanske ändå är möjligt. Men inte trodde jag då att jag skulle hamna där jag är nu.
Jag läser just nu psykiatrikern och professorn Johan Cullbergs bok ”Mitt psykiatriska liv”. Häromdagen kom jag till kapitlet där han beskriver sin väg fram till sin disputation. Han skriver att han länge tvivlade på sin förmåga och att det var först efter en dramatisk livshändelse som han vågade ta steget. Det känns betryggande att till och med en så framstående person kunnat tvivla på sin förmåga.
Ja, det är inom psykiatri jag ska forska. Mer specifikt ska jag titta på självmord och självskador bland unga vuxna som studerar. Nästa vecka ska jag ta nya tag och gräva ner mig mer i ämnet.
Inriktning och intressant. Det kan vara en god kombination av många, långa förberedelser och bra inställning som ger en framgångsrik disputation. Och kan man göra något gott av dramatiska livshändelser är det inte dumt alls… Ska hursomhelst bli intressant att följa fler inlägg (som vanligt ;)!