Att se en kirurg gråta
Häromdagen var jag på en temakväll som hette ”Språk i vården” och som anordnades av Läkarförbundets studentförening. Det var kul att sitta på föreläsning igen, det var ett tag sedan nu. Först ut att prata för oss 30-tal nyfikna studenter var Hussam Shihadeh, en läkare som kom från Syrien till Sverige för 17 år sedan. Nu jobbar han som geriatriker och är vid sidan av jobbet engagerad i en förening som hjälper nyanländ vårdpersonal ut i arbetslivet. Han betonar för de invandrare som han får kontakt med hur viktigt det är att snabbt lära sig svenska språket och förstå den svenska kulturen. Han berättade om sitt eget möte med Sverige, svenskar och den svenska sjukvården. Han visade också bilder för oss från sin hemstad i Syrien som låg mellan höga berg och som var känd för goda frukter och gott källvatten. Sedan visade han bilder på förstörda byggnader, krossade hem – ja, de bilder vi har vant oss vid att se från Syrien. Han betonade gång på gång att de flyktingar vi möter i sjukvården bär på trauman. Vi får inte glömma det.
Märit Hamlin var nästa talare. Hon berättade om sina erfarenheter och tankar efter att ha åkt iväg med en hjälporganisation till Afghanistan och Jemen. Hon visade bilder som jag aldrig kommer glömma. På ett litet barn som ramlat ned i en gryta av kokande olja, på en man som fått sitt könsorgan demolerat. Märit Hamlin beskrev hur märkligt och hemskt det var för henne att möta dessa våldsamma och fattiga samhällen. ”Men det är vi i Sverige som är ovanliga, globalt sett. Fler lever i fattigdom och krig”, sade hon och trots att jag vet att det är så kändes det jobbigt att påminnas om. Nej, de flesta av världens barn har inte cykelhjälm, en trygg barnförsäkring, en barnavårdscentral och skolhälsovård och möjligheter att studera vidare, förverkliga drömmar. I Afghanistan är de flesta kvinnor analfabeter och har aldrig fått någon utbildning. Alls! I Sverige kallar vi dem som har gått nio (!) år i skolan för lågutbildade.
Men Märit Hamlin lyfte också flera positiva saker som vi svenskar kan lära av de kulturer hon besökte. Att våga engagera sig i patienterna till exempel. På rikigt. Våga visa att man blir ledsen om en patient man brytt sig mycket om inte återhämtar sig. Svenska läkare kombinerar empati med distans på ett olyckligt sätt, tyckte hon. I Jemen (tror jag) hade hon sett en kirurg gråta över en patient som dog efter en långdragen IVA-vård. Hon kunde inte erinra sig att hon sett någon svensk kirurg, eller annan specialist, gråta över en patient. Trots kriget, trots fattigdomen och motsättningarna fanns en värme som sjukvårdspersonalen i dessa hårt drabbade länder förmedlade till sina patienter. Att de alls klarar att jobba med vetskapen om att sjukhus numera kan vara militära mål är så hemskt att jag inte kan sätta mig in i det.
Tråkigt nog avslutade Hussam Shihadeh kvällen med att berätta att han på senare tid stött på mer och mer rasism inom den svenska sjukvården. Så var det inte i början av hans tid här, på -00-talet. Något har hänt.
I sommar ska jag jobba som läkare för första gången i mitt liv. Kanske möter jag några som genomlevt fruktansvärda trauman av krig. Just tårarna kommer jag i alla fall inte ha problem med.
I kväll hörde jag själv Märit Hamlin berätta om sina erfarenheter i Afganistan och Jemen. Det var en fantastisk föreläsning. Den innehöll så mycket av mänsklig värme, fasa men också humor. Allt vad Märit sade gick direkt till hjärta och kropp. All min egen stora sorg över min vuxne son som kastade sig framför ett tåg lade sig som en mjuk matta och ett moln av obegripligheter i världen. Det var underbart att höra Märits berättelse. En människa som talade som förmedlade alla känslor också drömmen om att få komma hem och ta en kopp latte. Jag hoppas nu att flera ska få höra Märits berättelse.