Krönika

Att privatisera eller inte privatisera

Den 25 april 2011 satt jag i en panel på en konferens i Damaskus. Jag var inbjuden av studentföreningen the Harvard-Arab Alumni i egenskap av hälsoekonom på Världsbanken för att bidra till en diskussion om hälso- och sjukvårdsreformer i länderna i Mellanöstern.

De två andra deltagarna i panelen var en chef för en stor privat sjukhuskedja med flera sjukhus i regionen och en person från the Agha Khan Foundation, en jätteorganisation med miljardomsättning i hälsovård och utbildning i flera länder i mellanöstern och Asien.

Mitt jobb var att säga något mer eller mindre intetsägande om hur viktigt det nära samarbetet mellan Världsbanken och ländernas regeringar var. Det stämmer säkert, men det jag sa var att jag förstod vad chefen för de privata sjukhusen ville; han ville tjäna pengar genom att leverera god vård av hög kvalitet. Men jag förstod faktiskt inte vad Agha Khan-stiftelsen och andra liknande icke-vinstdrivande organisationer egentligen ville.

Min tanke var givetvis att göra diskussionen lite intressantare och kanske till och med få igång publiken. Det lyckades jag också med, över förväntan. Den syriske hälsoministern som satt längst fram blev alltmer irriterad och kunde till slut inte hålla sig utan tog tag i en mikrofon och gav en lång utläggning om hur mycket hans regering hade gjort för att förbättra hälsan hos den syriska befolkningen.

Som en av huvudtalarna på konferensen hade diktatorn Bashar Al-Assads fru på klockren engelska strax innan vår paneldiskussion gjort klart att någon arabisk vår skulle det inte bli tal om i Syrien för ”här har vi allt – hälsovård, utbildning och mänskliga rättigheter…”.

Efter konferensen gick jag ner på stan och satte mig på ett litet kafé strax utanför souqen bakom Ummayadd-moskén, en fantastiskt vacker byggnad och ansedd som islams fjärde heligaste plats. Det var fredag och efter bönen kunde jag komma in och besöka moskén.

Nu är det ju inte bara syriska hälsoministrar som går i självspinn kring frågan om offentligt eller privat inom hälso- och sjukvården. Även i Sverige förekommer ju allehanda åsikter om det onda med privata leverantörer av vård. Det är till exempel inte ovanligt att få höra att ”digital vård är bra, men de privata företagen som levererar den borde förbjudas”. Att de levererar en vård som allt fler patienter efterfrågar till en lägre kostnad än vad den traditionella vården klarar av verkar inte spela någon roll.

För några år sedan framförde en mellanhög byråkrat från SKL på en konferens om ”offentligt och privat inom sjukvården” att han minsann gärna ”samverkade med både privata och offentliga aktörer”. Varför han gjorde det framgick inte, men antagligen för att han tyckte att det var roligt. Och för några år sedan tyckte ett politiskt parti att 60 procent av all primärvård skulle vara i privata händer. Något argument för att just den andelen skulle vara den bästa gavs förstås aldrig.

För faktum är att även på den här punkten är svensk vård något av en särling. Visst finns det offentliga kliniker även i andra länder, men den uttryckliga strävan att få till en blandning av privata och offentliga vårdgivare på samma marknader är något som utmärker Sverige. Förutom att rita om den svenska vårdkartan och få till ett nationellt hälso- och sjukvårdssystem, så tror jag att man också ska bestämma sig för om man vill ha antingen privata vårdgivare (som i de flesta andra länder) eller offentliga (som i f.d. Sovjet och de andra vasallstaterna).

När jag kom tillbaka till hotellet efter mitt kafébesök gick jag in på tidningen.se och såg en liten blänkare om att fyra personer tidigare på dagen hade blivit skjutna i Darra i södra Syrien. Så visst hade hon på sätt och vis rätt, fru Al-Bashar, det blev aldrig någon vår i Syrien. Det blev en lång, fruktansvärd vinter och drygt sju år senare sitter jag nu och visar passet för att komma till jobbet på min pendling över Öresundsbron.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-06

Avancerad vård i hemmet-hur bra fungerar den?/Jul-läsning:Nobel- special/ Aktuella profilen: Bosse Lindquist fick en mer positiv bild av läkare efter Macchiarini-affären/Porträttet: Sjukvårdsdirektör vill riva murar mellan sjukhusvård och primärvård/Ny krönikör: Camilla Starck/

Prenumerera