Krönika

Att leva med sina misstag

För länge sen, när jag var ny i journalistbranschen, fick jag i uppdrag att skriva en artikel baserad på en Lex Maria-anmälan. En ung person hade avlidit till följd av ett allvarligt misstag i vården. Jag intervjuade en läkare, som inte var inblandad, om fallet. Hen uttalade sig på ett sätt som hade kränkt och sårat en närstående till den avlidna djupt. Så djupt att jag blev uppsökt på redaktionen. Jag hade ditintills aldrig träffat en så förtvivlad och upprörd människa som var så arg på mig. ”Har du någon aning om hur det kändes för mig att läsa det?” Jag hade inget bra svar. Men jag skämdes. Min redaktionschef stöttade mig och mötet med den anhöriga slutade relativt bra. Jag minns att jag kände en klump i bröstet efteråt. Och jag insåg att den ansvariga sjukvårdspersonalen måste ha känt det tusen gånger värre. Att jag en dag själv skulle bli läkare och befinna mig i ett läge att riskera så stor skada i tjänsten visste jag inte då.

Det skrämmande i historien var att det kändes som att något liknande hade kunnat hända vem som helst.

Nyligen var jag på en lunchföreläsning på det sjukhus där jag gör AT. Den handlade om anmälningar och avvikelser. En specialistläkare berättade för oss om ett misstag hen hade gjort som ung och relativt oerfaren. Det hade lett till att en patient dog och hen fick en varning av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Det skrämmande i historien var att det kändes som att något liknande hade kunnat hända vem som helst.

Att prata om det fatala misstaget med kollegor hade hjälpt läkaren att komma vidare och bearbeta det som hänt. Och hen uppmuntrade oss att också prata mer med varandra om misstag som vi gör, stora som små.

Efteråt pratade jag med några AT-kollegor om när det blivit eller varit nära att bli fel för oss. Några har redan varit inblandade i fall där en patient hade kunnat fara illa. Alla kommer sannolikt att bli det någon eller några gånger under sin karriär.

Hur orkar man med ett helt yrkesliv där man ständigt måste fatta beslut som potentiellt kan leda till fruktansvärda konsekvenser? Behöver man vara av ”rätt virke” från början? Jag läste nyligen före detta läkaren Adam Kays bok ”Det här kommer göra ont”. Om hur han i princip lämnades utan stöd efter att han hade varit med om ett patientfall som gått fruktansvärt illa. Som läsare är det inte så svårt att förstå hans beslut att helt lämna sjukvården bakom sig.

Var Adam Kay av fel virke, hade han bara otur eller är det möjligt att ett bättre system, en annan arbetsmiljö där hade han hade uppmuntrats och känt tillit att vända sig till kollegor och berätta om sina känslor, hade fått honom att stanna i yrket?

Kanske är vi på väg mot en mer öppen dialog om vår utsatta yrkesroll och kring vad misstag kan göra med oss.

Jag tänker på Christian Unge som i sin bok ”Har jag en dålig dag kanske någon dör” beskrivit när patienter blivit drabbade direkt eller indirekt av hans agerande. Och på neurokirurgen Henry Marsh som i sin bok ”Liv, död och hjärnkirurgi” berättar om när han gjort felbedömningar och patienter blivit svårt, permanent hjärnskadade.

Kanske är vi på väg mot en mer öppen dialog om vår utsatta yrkesroll och kring vad misstag eller svåra erfarenheter i yrkesutövningen kan göra med oss. Jag hoppas det.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-05

Tema: Övertider / Tema: Vem satsar på intermediärvårdsplatser? / Vårdcentraler kan tvingas betala tillbaka miljonbelopp / Sverige och Storbritannien har gjort omvända resor / Så ska den digitala läkarassistenten Alma hjälpa läkare / Porträttet: Camilla Starck

Prenumerera