Att driva dubbla karriärer
”Det är i alla fall skönt att det mesta går på rutin i det kliniska jobbet”, säger doktorandkollegan. Hen är färdig specialist sedan länge och går inga jourer eller pass på akuten längre.
Själv har jag precis börjat känna mig ljummen i kläderna som AT-läkare när det blivit dags för forskarskola igen. I bussen på väg in till första lektionsdagen läser jag på om subduralhematom, pleuravätska och rotatorcuffruptur. Varje patientfall på AT är fortfarande nytt och spännande och gör att jag vill repetera, fördjupa mig och förstå mer.
”Börja tänka redan nu på docenturen”, uppmanar en föreläsare första dagen och ger tips på hur vi ska söka anslag för postdoc-tjänster. Hon rekommenderar att vi åker utomlands om vi kan och visar oss kriterierna som ska vara uppfyllda för om det ska vara någon vits att söka docentur. ”Börja samla!”. Minst 12 pek (bra pek!), 120 undervisningstimmar, erfarenhet från ledningsuppdrag och gärna utvecklingsarbete på kliniken. Några specialistläkare runtom mig ser ut att vara med på banan. Och jag som knappt kommit halvvägs varken i forskning eller AT! Men jag tänker att jag ska lägga föreläsningen på minnet för framtiden.
På akuten blir jag aldrig rastlös och sitter aldrig still någon längre stund. Benen protesterar därför högljutt de första timmarna mot att vara stilla hela dagen och lyssna, läsa, tänka, reflektera. Hälsoekonomi står på schemat första veckan. QALY, DALY, ICER… vi ska förstå forskningen som ligger bakom många av de prioriteringar som görs i sjukvården. Det är spännande. Känns viktigt. Från golvet till taket i ett tvärkast.
Jag åker in till sjukhuset efter första lektionsdagen för att signera av mina anteckningar nu när jag ska vara borta i fyra veckor. Det ska ta max en timme tänker jag men träffar på en trevlig AT-kollega och vi diskuterar olika spännande fall så jag blir kvar i tre timmar.
Efter den sista lektionstimmen den andra kursdagen har jag möte med två av mina handledare om delstudien vi jobbar med. ”När har du tid att skriva utkast till manus tror du?”, frågar min handledare. Efter forskarskolan väntar akuten igen med kvällspass och helgjourer. Jag inser att jag inte kommer att kunna skriva så mycket då. Men jag har en jourkompvecka i mars. Sportlovet. Barnen får ursäkta att jag behöver sitta en hel del vid datorn då.
Nej, jag klagar inte. Det är kul att forska och det är kul att göra AT och jag är glad att jag fått chansen att utveckla båda spåren parallellt. ”Du kanske blir docent och färdig specialist samtidigt”, sade en överläkare till mig för ett tag sedan. Ja, det känns åtminstone som en lika lång väg till båda målen.
