Krönika: CORONAPANDEMIN

”Återgången till ett normalt liv är inte smärtfri”

Jag tar glassen och tänker sätta mig vid borden utanför, eftersom det varit förbjudet sedan i höstas att äta ute på gatorna. Men 16-åringen säger nej.

– Nu får man väl äta var man vill? säger han och går mot parkbänken.

Ja just det, livet håller på att bli som innan covid igen. Vi får köpa glass och vi får äta den sittande på en parkbänk.

Medan jag sätter mig och tar av mig det obligatoriska munskyddet känns det ändå som om jag gör något olagligt. Kommer det verkligen inte en polis och tar fram böteslappen på fyra tusen kronor? Får jag verkligen vara i den här kommunen, två kilometer hemifrån, utan att ha något livsviktigt att göra?

Det är svårt att slappna av efter åtta månader med ständiga begränsningar av ens frihet och poliskontroller utmed vägarna. När jag sitter där på bänken och tittar mig omkring på barnen som leker och ungdomarna som sitter i grupper och pratar, är känslan av ett normalt liv svindlande.

Det är svårt att slappna av efter åtta månader med ständiga begränsningar av ens frihet och poliskontroller utmed vägarna. Kristina Wallin

Jag kommer faktiskt inte rikigt ihåg hur ett normalt liv var. När vi fick träffa vem vi ville, när vi ville och utan att vara hemma klockan tio på kvällen. När jag kunde köra mina söner till deras kamrater som bor i andra kommuner utan att riskera nästan hela månadslönen. När bästa väninnan och jag kunde ta långa promenader tillsammans varje vecka utan att vara rädda för att bli bötfällda. Och livet var utan rädslan att bli smittad och kanske allvarligt sjuk, eller vara tvungen att sitta instängd inomhus i karantän i veckor även om man var symtomfri.

Fast återgången till ett normalt liv efter månader av undantagstillstånd är inte smärtfri. Första dagen som båda mina söner var i skolan tillsammans sedan i oktober förra året trodde jag att jag skulle njuta av ensamheten. I stället vandrade jag runt som en osalig ande, med en gnagande oroskänsla i maggropen och kände mig totalt övergiven.

Under de svåraste vintermånaderna, när vi inte fick åka utanför vår lilla kommun, drömde jag om att få åka och lyssna på havets vågor, eller kanske bara se något längre bort än en mil hemifrån. Nu när jag faktiskt kan åka nästan vart jag vill har jag svårt att hitta vare sig viljan eller energin, och mysdräkten har liksom vuxit fast på kroppen. Trots det vet jag att vi vuxna kommit lindrigt undan jämfört med ungdomarna och barnen.

Nu när jag faktiskt kan åka nästan vart jag vill har jag svårt att hitta vare sig viljan eller energin… Kristina Wallin

Bland tonåringarna jag känner har många fortfarande sviter av de långa månadernas totala isolering. Någon måste ta medicin för att orka med skoldagen med alla människor omkring sig, en annan spyr varje morgon hen ska till skolan, flera går aldrig utanför dörren om det inte är absolut nödvändigt. Då talar vi om ungdomar som inte hade några speciella problem innan restriktionerna gjorde sitt intåg i deras liv. För dem som redan hade det svårt har de psykiska problemen i många fall exploderat och ungdomspsykets akutavdelningar är överfulla.

Jag är tacksam för att vi som familj klarat oss undan dessa allvarliga problem, men samtidigt vet jag att vi alla är lite skadade, världen över. Sjukvården kommer garanterat inte att behöva hantera enbart långtidscovid, för många av oss kommer att ha både fysiska och psykiska problem att ta itu med det närmaste året. Min inflammerade axel blev ju inte bättre av att jag inte vågade träffa min husläkare under den värsta covidperioden.

Runtomkring mig ser jag livet explodera igen. Vi har levt med frihetsbegränsning under tvång så länge, och det har fått de flesta att slänga sig ur buren och vilja göra allt på en gång. Jag ser pubar proppfulla med människor, stora familjemiddagar med halva släkten och fulla köpcentrum.

Vi har levt med frihetsbegränsning under tvång så länge, och det har fått de flesta att slänga sig ur buren och vilja göra allt på en gång. Kristina Wallin

Trots att jag inte levt med någon extrem rädsla, inser jag att friheten många tar sig skrämmer mig i dag. Tänk om viruset bara väntar på detta för att plocka fram ännu ett ess ur sin ärm och hitta ett sätt att smitta även immuna? Jag vill inte tillbaka till de tjutande ambulanserna och isoleringen, och sjukvårdspersonalen vill garanterat inte ha tillbaka de överfulla sjukhusen och de långa arbetspassen.

Än så länge nöjer jag mig alltså med att sitta på min parkbänk i grannkommunen med min glass och långsamt låta det normala bli just normalt igen. Det fanns ett liv fullt av aktiviteter innan covid, och det kommer att finnas ett efter också. Så det gäller att se till att vi inte ramlar innan målsnöret.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2021-04

Ledaren: "Låt patienterna styra resurserna rätt" / Sjukhusläkaren granskar: Skräckväntetider i Sverige / Krönika: "Det går att förbättra tillgängligheten för hälso- och sjukvården!" / Specialistbristen del 3

Prenumerera