Krönika

Astrid Lindgren-fallet – PROCESSEN är i rullning

De känslor som nu finns i rättsalen kan givetvis inte mäta sig med de som fanns i sjukhussalen den 20 september 2008 och särskilt under de cirka fem utdragna timmar mellan det att respiratorn stängdes av till själva dödsögonblicket. Ingen förälder skulle behöva se sitt barn dö. Behovet av att få veta vad som skett från födseln till döden måste vara omättligt. Rättegången inleddes den 13 september och om man följer utvecklingen som den är beskriven i media tycks fler frågetecken väckas än svar komma fram på vad som egentligen hänt.

Den svenska sjukvården har långt innan den ödesdigra dagen i september 2008 valt att gå mot en ökad självrapporterig av avvikelser så att de som arbetar i vården kan lära sig av egna och även andras misstag. På så vis skapas förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Detta sker både lokalt och genom rapportsystemen även på nationell nivå. Denna rättegång motverkar denna strävan mot en större öppenhet och riskerar på så vis patientsäkerheten.

Ingen har rätt att kringgå lagen och den gäller givetvis även inom sjukvården. Men i sjukvården får kirurgen operera och sätta kniven i någon vilket givetvis inte är möjligt utanför sjukhusets väggar. Med andra ord har samma lag olika giltighet beroende på situation och uppsåtet kan till viss del sägas vara avgörande för vad som är brottsligt och vad som är lagligt.

Vården i livets slutskede, den palliativa vården, ska präglas av en helhetssyn där grunden ofta utgörs av lindrandet av svåra symptom såsom exempelvis smärta. Synen på hur denna vård ska bedrivas och hur den regleras är under stadig utveckling. Under perioder kan praxis skilja sig från andra juridiska ramverk, men det är avgörande att professionen får hålla i rodret och juridiken får rita sjökortet. Det nu aktuella fallet har väckt farhågor att man i livets slutskede inte kan få den lindring som situationen kan komma att kräva.

Det vore mycket olyckligt om denna process får vården att styra över till juridiska processer vid avvikelser i stället för avvikelserapportering. Man undrar dessutom hur det är möjligt att det juridiska systemet ska få ruva på rättegång i nästan tre år för skeenden där medicinen har minuter till sitt förfogande. Det lär komma en dom om några veckor men ingen kan väl tro att den ger svar på vad som egentligen hände.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera