"Frågan vi måste ställa oss är: Vill vi stöpa alla i samma format? Vill vi bara ha lydiga medarbetare som inte ifrågasätter sina chefer? Eller sin sjukhusledning." Det skriver vår nya krönikör Christian Unge.

• 11 juni 2024
• 2
• AV: Christian Unge

För några veckor sedan läste jag att obstetrikern som fått sparken från Karolinska sjukhuset hade anklagats för att vara illojal. Sedan dess har jag funderat mycket på vad de egentligen menade. Illojal mot vem? Jag tror att många av oss inom sjukvården under de senaste veckorna själva har ställt oss frågan: Är jag en lojal medarbetare? Åtminstone har jag gjort det. Och vad skulle det krävas för att bli kallad illojal av min chef för att få sparken?

Varje dag plingar det till i mobilen, SMS från schemaläggaren om luckor som uppstått. Jag vet några läkare på kliniken som alltid ställer upp. Jag antar att de anses vara lojala. Eller så har de stora lån att betala. Är det mindre lojalt om incitamentet är ekonomiskt än om man bara vill ställa upp när luckor i schemat uppstår?

Och hur är det med kollegorna som stannar kvar efter jobbet och rensar mejl, signerar provsvar och förbereder föreläsningar för vårdpersonalen nästa dag. Är de extra lojala eftersom de jobbar gratis? De kanske jobbar kvar efter arbetsdagen för att de inte hinner administrera på arbetstid. Anses det vara extra, extra lojalt om man inte ens gnäller över att behöva jobba över på kvällen?

Jag tänker på en överläkare på min gamla arbetsplats som ofta satt tyst på morgonmötena. Han hade jobbat i femton år på kliniken. Han var inte disputerad och hade inga sidouppdrag. Jag gissar att han var en av de sämst betalda av de äldre eftersom han inte var disputerad och således aldrig kunde gå från biträdande överläkare till överläkare. Men jag hörde honom aldrig klaga. Han tog sina fem veckors semester och var i princip aldrig sjuk. Jag undrar om hans chefer någonsin berömde honom för att vara lojal i all sin tystnad?

I artiklar och på sociala medier läser jag upprörda röster om obstetrikerns avsked. Jag läser om vilken hängiven kollega hon alltid har varit. Jag läser om hur hon haft patienten i centrum. Jag hör röster som säger att man alltid är lojal mot patienten i första hand. Då undrar jag i så fall vad som kommer på andra och tredje plats?

Jag börjar med att vända på frågeställningen: är det någon som inte har patienten i centrum? Är det någon som utbildat sig till läkare och inte tänker att patienten ska stå i centrum för det vi kallar sjukvård? Jag förstår att man kan forska och brinna för sina artiklar. Jag förstår att man kan välja att utveckla organisationen och sitt eget ledarskap istället för att jobba nära patienterna. Det är ju en del av charmen med läkaryrket: att det finns olika vägar att gå, olika karriärvägar att följa. Men alla har vi väl patienten någonstans i bakhuvudet? Det är väl en självklarhet som inte ens ska behöva uttalas?

Och en annan sak: varför ska man ens man behöva välja? Varför rangordna lojalitet? I slutändan har vi arbetsuppgifter som vi förväntas utföra. Vi vet alla att vissa kollegor kommer vara mer hängivna än andra men det finns en miniminivå för ens engagemang på jobbet. Det finns regler för bisysslor. Det finns ett minimikrav på hur många patienter man ska kunna handlägga på akuten eller på hur många operationer man förväntas utföra per vecka som kirurg. Det måste vara upp till den närmaste chefen att se till att dessa krav och förväntningar efterlevs. Och framför allt inte kontrolleras av någon administratör långt ovanför våra huvuden. Det bör väl finnas lokala traditioner och variationer, olika arbetskultur som vi brukar kalla det. Annars skulle ju alla arbetsplatser se precis likadana ut, som en Orwellskt grå dysptopi.

Men jag skönjer en motsättning mellan arbetsgivaren och oss läkare. Å ena sidan uppmuntras vi till att föreläsa för sjuksköterskor och läkarstudenter, vi premieras (såväl lönemässigt som i status) om vi forskar och publicerar artiklar. Vi ska gärna vara ambassadörer för vår arbetsplats, såväl på sjukhuset som utåt, särskilt om man jobbar på ett Universitetssjukhus. Den tredje uppgiften kallas det, att man förutom forskning och utbildning ska förmedla kunskap utanför den akademiska världen. Samtidigt får det inte gå ut över vårt klinikarbete.

Men förutsättningarna för att få ihop alla dessa uppgifter ser väldigt olika ut. På vissa arbetsplatser lägger schemaläggaren in tid för forskning och utbildning, utan några tydliga motkrav på prestation. På andra kliniker ska handledning av AT och ST, artikelläsning och rensning av mailkorg ske på lunchtid, jourkompdagar och efter avslutad arbetstid. Hur ska man då kunna stå ut och briljera? Eller framför allt utvecklas.

Men jag börjar misstänka att det kan handla någonting annat. Kan det där med att vara illojal handla om att man inte passar in i mallen? Är att vara ”illojal” mer ett uttryck för att man inte gör som cheferna säger och snarare ifrågasätter? Det som man ibland hör benämnas som ”en jobbig medarbetare”.

Jag skönjer en motsättning mellan arbetsgivaren och oss läkare Christian Unge

Frågan vi måste ställa oss är: Vill vi stöpa alla i samma format? Vill vi bara ha lydiga medarbetare som inte ifrågasätter sina chefer? Eller sin sjukhusledning. Och kan man vara lojal till flera saker samtidigt. Och att det får variera lite över tid? Kan man vara en tyst knegande kliniker i perioder (eller hela livet) och under andra delar av ens yrkesliv tillföra andra element såsom forskning, utbildning och den tredje uppgiften? Vill vi ha en diversifierad och dynamisk arbetsgrupp eller bara premiera lydiga medarbetare som följer regelverk och chefers ord?

Låt oss sluta prata om lojalitet. Låt oss få fokusera på det vi är utbildade till: att jobba med sjukvård. Att få utöva det yrke vi en gång valde att utbilda oss till, nämligen läkare. Låt oss slippa oroa oss för att anklagas, och utredas, för administrativa dumheter. Om en chef inte kan hantera en medarbetare som inte passar in i mallen eller på just en specifik arbetsplats, var då ärlig och hitta inte på några svepskäl som grund för avsked.

Eller ännu bättre: låt oss få vara engagerade medarbetare som brinner för vårt jobb och våra patienter. Och så länge vi utför de grundläggande arbetsuppgifter som är oss ålagda måste vi även kunna kritisera såväl oss själva, som kollegor, chefer och sjukhusledning, utan att vara rädda för repressalier.