Krönika

Är den död, psykiatriforskningen?

Det är roligt när man får lära sig något nytt. Roligast brukar det vara när forskare berättar om nya intressanta saker de upptäckt, eller för den delen ointressanta saker, men från ett nytt perspektiv. Mycket sådant förmedlas i media.

Efter sommarens rotblötor törstade jag efter en och annan forskningssensation inom psykiatrin, men jag skulle också vara nöjd med något mindre uppseendeväckande. I början av juli presenterades resultatet av en omfattande Harvardstudie i neurofysiologi som visade att autism kunde detekteras med hjälp av EEG. Det låter rimligt, orsaken är ju en medfödd hjärnskada så det är en självklar forskning.

Men samtidigt med denna nyhet så intervjuades i radio en barnpsykiater, själv forskare (varför tog de inte en neurofysiolog?). Genast sänktes mina dopaminnivåer när hon, tydligt som en skolfröken, förklarade att den minsann inte alls gick att dra slutsatser av, glad lät hon inte heller. Många fler studier behövs, ansåg hon, innan man kan ha någon åsikt om EEG i diagnostiken, så det så!

Då är det väl bara att sätta igång tycker jag. EEG är en gammal undersökningsmetod och autism är minsann inget nytt. Hur svårt kan det vara att få detta undanstökat med krafttag så att vi kan använda vetenskapen till nytta och glädje för alla inblandade? Men för psykiatrin är det jättesvårt, den lider av atoni så allt den tar i rinner ut i sanden.

Varför händer det aldrig något viktigt i psykiatrisk forskning? Det mesta man hör därifrån blir bara små anekdoter som man kan dra sig till minnes några år senare, när man blir påmind om gamla tider. Det tittar då och då upp blyga forskare över någon bordskant och berättar vad de kommit fram till. Skyggt trillar de sedan tillbaka under bordet, för att aldrig mer synas till. En psykiatrisk forskare är säkert noggrann, men också väldigt osäker. Det är inte så lätt kanske, när man tänker på vad lite han eller hon har att stå på. Lätt att tappa fotfäste och bli ifrågasatt? Lätt är att komma i kläm, både här och där? Svårt att försvarar sina åsikter – om man vågar ha några med tanke på klämrisken?

Psykiatrins uråldriga diagnosmetoder duger inte idag. Man försöker dölja det med diverse kosmetika och spacklet blir allt tjockare och naturtrognare, ju oftare man tittar.

Så jag ville se om det fanns några utsikter i svensk forskning, förmedlat på ett enkelt sätt. Jag gick in på Centrum för psykiatriforskning Stockholm (CPF) och klickade på ”Forskning”. Jag kom till en kort information om verksamheten, senaste uppdateringen: 2010-06-09. Klickade vidare på olika underrubriker som ”Affektiva sjukdomar”, som bestod av några rader, senaste uppdateringen: 2010-04-30. Nästa klick ”ADHD och autism” gav lite mer information om gruppens avsikter, senast uppdaterad 2010-11-30. Så höll det på. Klickar man på ”Nyheter” så finns där flera sidor men dessa går bakåt i tiden och den senaste möjligheten var en ”inspirationsdag för den psykiatriska heldygnsvården” som gick av stapeln 2012-02-28. En plats lika övergiven som Tjernobyl. Jag begriper inte vem som har nytta av alla dessa innehållslösa sidor.

Om man klickar på ”PET” så möter man tre porträtt på sammanbitna män med hög forskarstatus, det understryks av deras professorstitlar och fasta blick, sidan uppdaterad 2011-03-16. De berättar lite allmänt om sin forskning, men bara på engelska, inga lågutbildade ska ha en chans att ta del av detta även om de är med och betalar, för de skulle aldrig förstå något. Det finns antagligen en gräns även för vad en professor orkar utsätta sig för.

Under rubriken ”BUP och neuropsykiatri” blir jag däremot glad. Där finner man under länken ”Kartläggning”, en kort presentation av många olika projekt, mestadels både på svenska och engelska, men tyvärr kan jag inte se när dessa skrevs.

Sedan gick jag vidare till Karolinska Institutet och gick in på ”Forskargrupper” där jag genast blev hänvisad till CPF för psykiatrin, dit det även finns en länk. Det finns en del intressanta rubriker ändå och jag blev nyfiken på ”Klinisk hjärnavbildning” och kom till ”Clinical imaging and New Tools in Psychiatry” som inte är uppdaterad sedan 2006-10-18! Jag uppmanades att gå in på länkarna ovanför om jag ville läsa mer om pågående forskning. Jag klickade, med viss förhoppning, på det som finns att välja, ”Forskning att kopiera” där jag till min bestörtning fick veta att någon information inte finns att lägga fram. Jag klickade då på ”Psykiatri” och fick samma absurda besked där. Jag blev matt. Vart har alla pengar till psykiatriforskningen tagit vägen, rann de också ut i sanden?

Alla KI-sidorna, även de som inte fått någon information att visa, har i alla fall en liten Lyssna-ikon, men man får inte vara blind för att hitta den, om man nu vill höra istället för att läsa.

När jag redan var i chock efter mina upptäckter, klickade jag på några andra till synes intressanta länkar som ”Epidemiologi vid depression och suicid” Där är det helt tom, förutom den lilla Lyssna-ikonen! Jag ville höra vad den hade att säga mig i detta bisarra läge och en kvinnoröst sade torrt: ”Epidemiologi vid depression och sullsvidd” (just så), på en konstig inspelning dessutom – en skrämmande kuslig kommentar till aktuell psykiatriforskning. Jag rös!

Min kunskapstörst slocknade så på ett oväntat sätt och lät mig i stället glo på TV, Linjeloppet i London OS, vilket var betydligt roligare än jag trott.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-04

Tema: Intensivvård / De riskfyllda flyttarna har mer än fördubblats på tio år / Studie visar: Ökad risk att dö efter förflyttning på grund av resursbrist / Intensivvårdsregistrets ordförande efterlyser fler intermediärvårdsplatser / Läkare på Huddinge: Vi behöver dubbelt så många IVA-platser / Flytten av patienter ska minskas drastiskt - men problemen kvarstår / Pressat läge på Sveriges största intensivvårdsenhet / Sjukhusläkaren har pejlat läget från norr till syd

Prenumerera