Ännu en terminstenta avklarad
Vid tiotiden fick jag ett sms från A i klassen. ”Tentaresultatet har kommit…” Det var med hjärtat i halsgropen som jag snubblade fram till första bästa dator i biblioteket. Ett underkänt resultat skulle innebära en så mycket tyngre vårtermin. Jag hoppades innerligt, innerligt att jag klarat mig.
Jag öppnade pdf-filen och stirrade på ett ark fullt med siffror. Det som stod där var mappnumren som var och en hade på tentan och resultaten.
Jag letade efter mitt nummer och såg en siffra. Men var det godkänt? I marginalen stod G-gränsen, 64. Jo, jag klarade mig! Eller? Vad var det nu för mappnummer jag hade? Jag var tvungen att dubbelkolla mitt mappnummer innan jag vågade tro att det var sant.
Alla jag pratade med hade också klarat sig, även de som var som mest osäkra på hur det gått.
Jag undrar varför det är så att så många tvivlar på om de lyckats få godkänt. Är det så att vi tror att kraven på oss är så mycket högre än de faktiskt är?
Jag ska försöka plugga mindre, men mer effektivt den här terminen. Termin ett pluggade jag extremt mycket, förra terminen lite mindre. Trots det klarade den här tentan bättre än den förra. Hoppas det är en trend som fortsätter.
I början av utbildningen var det en lärare som sa åt oss att vi ska våga riskera att misslyckas. Det är inte ett nederlag. Det är något som gör oss mer mänskliga. En bra läkare är inte nödvändigtvis den som är mest rädd för att göra fel.
