Krönika

Anekdoter räcker inte för att lösa bristen på vårdplatser

Jag blev kontaktad av personer inom förvaltningen som kunde göra något åt detta. Jag är glad att kunna meddela att vi nu har en lablista som har provsvaren i en för oss logisk sekvens, dessutom med en förbättrad generell layout.

Varför blir jag då beklämd? Jo, när jag får höra att personer i linjen inte är glada (rent ut sagt riktigt oglada) över att detta passerat utan att de fått vara med och bestämma.

Då kollegor på andra avdelningar sett vad som gjorts har de uttryckt vilja att få till något liknande, men bromsats ganska effektivt på olika nivåer. Varför? Jag vet inte. Min egen reflektion är att det kanske visar att avståndet mellan de som kan utveckla systemet och de som ska använda det har alldeles för många nivåer. Oklara funktioner ökar risken att information om behov i vården sorteras in i fel fack och inte förs vidare.

Se på vårdplatsbristen på ett nytt sätt

I sommar kommer Sjukhusläkarna att arrangera ett seminarium om vårdplatsbristen. Fokus är inte bara att vårdplatserna måste bli fler, de måste bli smartare! Kan det vara så att vi faktiskt har någorlunda rätt dimensionering av ”vanliga” vårdplatser, men utnyttjar dessa fel?

Att det egentligen handlar om att inte få fler vårdplatser i största allmänhet, utan att få fler vårdplatser på rätt nivå. Intensivvårdsplatserna i Sverige är gene- rellt för få, och bristen är paradoxalt nog värst på de stora sjukhusen.

Detta leder till kroniska problem med att patienter, som kan stabiliseras innan de behöver hela intensivvårdens resurser, blir kvar på vårdavdelning.

Patienter skrivs också ut från intensivvården i tidigaste laget. Oftast går det bra, men det ställer enorma krav på mottagande vårdavdelning.

Oklara patientkriterier

Step-down-enheter finns på många ställen, men har ofta oklara patientkriterier och blir de platser som stängs ner när trycket på andra nivåer blir för högt, vilket ytterligare ökar belastningen både på intensivvård och vårdavdelning. Alternativt blir trycket på dessa platser extremt och för svårt sjuka patienter belägger dem.

Patienter med lågt vårdbehov blir kvar på vårdavdelningar antingen för att de ska göra följdundersökningar, behöver ytterligare hjälp att mobiliseras innan hemgång, behöver utökat stöd eller annat boende tillsvidare eller temporärt.

Detta leder nästan alltid till att de blir kvar dagar eller veckor, då denna kedja inbegriper vårdövergång till annan vårdgivare med tillhörande planeringsproblem. Under tiden så blir dessa patienter behandlade som om de behöver just den nivå de är på, och det gör att de tar lika mycket resurser som patienter som har ett högre vårdbehov än dem.

Ett av de absolut största problemen är den ideliga mixtur av akut och planerat som sker. Oförutsägbarheten på akutsidan leder till att man gärna, särskilt med de ekonomiska styrsystemen vi har inom vården, lägger upp ambitiösa planer på hur många planerade patienter man ska kunna lägga in.

Strukturproblem

En tom säng är ett misslyckande för sjukhuset och kliniken. En överfylld akutmottagning blir snabbt personalens problem som får försöka skriva hem eller trycka in patienterna på avdelningar, som i sin tur får försöka trycka ut någon annan mer eller mindre akut, med därtill tillhörande patientsäkerhetsbrister i form av otillräcklig eftertanke och planering. Detta skapar strukturproblem med dålig kontinuitet, dålig uppföljning av insatt behandling, etc.

Men det är också så att vi läkare måste bli bättre på att strukturerat förklara vad som är acceptabel vårdnivå för våra patienter och rapportera när den inte kan upprätthållas.

Ett sätt att komma åt problemet skulle kunna vara att göra ”rätt vårdplatsnivå” till ett fokusområde för ”Aktion Avvikelse” på ett sjukhus under en vecka. Om alla läkare skriver korta avvikelserapporter när vårdplatser utnyttas fel så skulle vi få en bättre uppfattning om hur vårdplatser nyttjas och var det fallerar mest. Det vore en start, men det kräver också mod och ledarskap av våra chefer för att driva frågan vidare gentemot landstingsledningar.

Tillsammans kan vi komma tillrätta med vårdplatsproblemen, men vi behöver faktaunderlaget. Det räcker inte längre med anekdoter om vi ska kunna peka på vad som är acceptabelt när gäller vårdplatser utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-05

Tema: Övertider / Tema: Vem satsar på intermediärvårdsplatser? / Vårdcentraler kan tvingas betala tillbaka miljonbelopp / Sverige och Storbritannien har gjort omvända resor / Så ska den digitala läkarassistenten Alma hjälpa läkare / Porträttet: Camilla Starck

Prenumerera