Krönika

Anders Printz och Afghanistan

Så dök han upp över min horisont igen, Anders Printz, regeringens attackpilot i ”Prio 2017”. Ett nytt krig som förväntas befria psykiatrin från vanmakt och apati och genom stenhård kontroll, ska ställa allt tillrätta. Eller vad vill de? Han hade från början en teoretisk chans till ett kreativ nyskapande, men förmådde visst bara att se psykiatrin genom verksamhetschefers friserade verksamhetsberättelser och handplockade medarbetare. För han verkar inte intresserad av den psykiatriska verksamheten i sig, eller hur det går för patienterna. Han vill göra succé hos Göran Hägglund. Han ska spara pengar men samtidigt se till att metoderna förmedlar en känsla av kvalitet och valuta för pengarna, inget att hymla med.

Han landade för ett par veckor sedan, på tidningen Dagens Medicins psykiatridag. Jag var inbjuden att delta i en paneldiskussion vilket var mycket trevligt men är inte det jag vill berätta om.

Jag vill istället försöka förmedla den upplevelse som Anders Printz och Ing-Marie Wieselgren, hon nationell psykiatrisamordnare, lyckades framkalla hos mig, med deras föreställning; ”Var står psykiatrin 2017 och hur ser den ut?”

En lite komisk parodi på vad extremt hårt medietränade politiker och byråkrater kan åstadkomma, särskilt när de brister i kunskap, intuition och inlevelseförmåga och dessutom har missförstått sina läxor! De framförde en 45 minuter lång dialog, packad med obegriplig information som rabblades utantill, i ett hysteriskt tempo. Varje ord, varje steg, varje rörelse och gest, varje ”spontant” skämt, och alla blickar av samförstånd, var noggrant utvalda och inövade. De hade tydligen fått både koreografi och regi för att understryka och övertyga om sin genialitet och trovärdighet.

Printz predikade, inte bara en gång, utan två, att ”man inte får skylla på varandra” eftersom ”alla bär skuld”. Han gav inget exempel, så det gjorde nog inget om alla skämdes. Psykiatrin nämndes inte under föreställningen, och inget i innehållet kunde kännas igen. Men i alla fall så hördes det på tonfallet att Printz hade uppnått något fantastiskt, när han ”nu fått strukturerna på plats”! Grattis, ville man säga, men vilka jäkla strukturer, och var?

Inga förklaringar gavs. Jag tänkte att det hade något med KVÅ-koder eller Basutredningen att göra, men den hade han aldrig hört talas om, visade det sig senare. Den tillhör ju verkligheten. Han markerade sin ansvarsfrihet från sådana trivialiteter genom sitt kroppsspråk – ett fniss och ett sprattel i bänken.

Vad sa de mer? Jo, Printz berättade att han älskade struktur och var riktigt stolt över att kalla sig själv ”Strukturälskare”! Wieselgren kuttrade hypomant, med skälmska blickar, om hur bra de jobbade ihop, ”trots vissa meningsskiljaktigheter”. Men i övrigt tror jag inte att Printz & Wieselgren själva förstod vad de pratade om. Det var det fler som inte gjorde. Till slut sökte en förvirrad åhörare en stunds nåd genom att ödmjukt be om ursäkt för sin ”okunnighet” och ”dumhet” och frågade sedan om betydelsen av ett ord (vilket minns jag inte, men det hade något med ”flöde” i sig). Då blev Printz lite överraskad och trevade efter ett svar (fanns inte inlärt från manus) men påstod att ”Det går inte att svara på, för det beror helt och hållet på sammanhanget!”

Men – hallå där! Man måste i så fall ge exempel på ett ”sammanhang” som kan belysa frågan! Men det gjorde inte Printz, för att han verkade vilsen.

Hans arbete kan liknas vid en drönarpilots. I tryggt förvar i en helt annan del av världen än den man är satt att attackera, slungar man sina egna föreställningar om vad som är rätt – bomber eller kontrollsystem – hur förödande det än blir för offret.

USAs årliga kostnader för närvaron i Afghanistan är visst på 100 miljarder dollar, Afghanistans nationalbudget på 1,5 miljarder dollar!

Hur mycket kostar Anders Printz och alla problem han ska ställa till med 2017, totalt sett? Så blind för vekligheten men ändå så skjutgalen. Varför lyssnar ingen på verkligheten? Är det bara för att psykiatrin verkar så korkad och är så efterbliven? Då är det väl sadism som politikerna drivs av? Hur kan man annars förklara dessa evigt hårda nypor och bristande vilja?

Genom att erbjuda patienterna stora, feta skattningsformulär och behandlingar i grupp, vill politikerna istället försöka inbilla alla att deras stryptag bara är en kvalitetshöjning.

Eftertanke:
USA har länge velat dra sig ur men sitter liksom fast. Nu är det viss dags, men man är befogat rädd för konsekvenserna, att allt blir som förr och bara ännu värre för afghanerna. Om USA valt en fredlig väg, vad hade 100 miljarder dollar totalt – bara en ”årsavgift” – då kunnat åstadkomma? Mirakel, om ni frågar mig. För vem vill vara terrorist när rättvisa, framtidsutsikter och trygghet är ett alternativ? Ni vet väl hur det gick när vinden och solen tävlade om att få av rocken på en promenerande man? Inte var det den våldsamma blåsten som vann. Ja, jag anar att flera av er redan rasslar med tangenterna, i protest över dessa åsikter. Men betänk då att det som under ett tidevarv inte ens får yppas, kan bli en genial lösning i ett annat.

Så vad skulle psykiatrin (och hela sjukvården!) själva kunna skapa med de, i vårt perspektiv, enorma summor som skattebetalarna ständigt måste lägga ut på alla dessa byråkratiska kolosser, som bara har till uppgift att kontrollera, styra, och straffa oss – med de mest enfaldiga metoder – och av de mest olämpliga individer man kan tänka sig för sammhanget!

Tur för dem att psykiatrins medarbetare bara vill alla så himla väl.

Peace and love!

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera