Krönika

Altruist eller ego?

Som ni kanske läst om tidigare här på Sjukhusläkaren.se är jag engagerad i ett nystartat projekt på Zanzibar. Detta drivs helt ideellt och vi är tre initiativtagare, alla narkosläkare. Vi är totala nybörjare och amatörer inom välgörenhets- och biståndsarbete, men vi har det senaste året kommit en bra bit på väg och behövt, inte minst för oss själva, svara på ett flertal frågor för att definiera vad vi håller på med. Vi snitslar med andra ord vår egen väg medan vi hankar oss fram och det enda ledsagande ljuset längs vägen är vår inre kompass samt goda råd från andra med mer erfarenhet.

Det första som vi behövt fråga oss själva är vad vårt projekt egentligen ska innehålla? Välgörenhet eller utbildning? Eller båda? Och vilka krafter ska få driva oss – altruism, våra egna intressen eller en blandning av dessa? För att över huvud taget kunna närma sig detta behöver man nog veta vad ordet välgörenhet egentligen innebär. På Wikipedia är definitionen följande:

”Välgörenhet (eller filantropi) är privat allmännyttig verksamhet. Den bedrivs för att hjälpa behövande personer av enskilda eller juridiska personer som ideella föreningar, allmännyttiga stiftelser och religiösa samfund. Den som genomför arbetet kallas bistånds- eller hjälparbetare.”

För många (inklusive oss själva) är dock drivkraften inte bara att hjälpa behövande utan också att själva öka sitt kunnande.

Idén med vårt projekt är ju förstås att vi i slutändan ska hjälpa behövande personer, det vill säga patienterna på Zanzibar. Och vi gör det ideellt och är numera inom ramen för en stiftelse. Så långt är allt bra. Hur hjälper vi då? Vi gör det indirekt genom att öka kunskapen, kompetensen och förmågorna hos narkospersonalen på sjukhuset. Tanken är att daglig bedside-undervisning med fokus på patientsäkerhet och rutiner i slutändan skall få morbiditet och mortalitet att minska på sjukhuset. Men är vi då definitionsmässigt biståndsarbetare? För många (inklusive oss själva) är dock drivkraften inte bara att hjälpa behövande utan också att själva öka sitt kunnande genom att se och handlägga fall som sällan dyker upp på våra svenska sjukhus. Vi blir förstås också bättre narkosläkare av att ta hand om fler komplicerade kejsarsnitt, större akuta blödningar och fler svåra luftvägar.

Nu krånglar det till sig – kan projektet då verkligen kallas välgörenhet i ordets rätta bemärkelse eller skor vi oss på Zanzibars fattiga befolkning för egna intressens skull? Frågan behöver besvaras varje dag och i varje enskilt moment vi utför, och svaret måste alltid vara att vår viktigaste uppgift är att hjälpa andra. Om vårt fokus släpps från denna kärnfråga måste vi omedelbart packa ihop projektet och åka därifrån.

Så ja – de som åker till Zanzibar med oss kan räkna sig som biståndsarbetare. Med ömsesidigt lärande som arbetsverktyg.

En annan fråga vi ställt oss är vad som egentligen driver oss?  Är vi altruister eller bara självuppfyllda egon med drivkraft att slå oss för bröstet och vilja visa upp att vi är duktiga? För det första måste man veta vad altruism innebär, vilket på Wikipedia definieras som:

”Altruism (medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet) är i motsats till egoism att hjälpa andra utan att önska något i gengäld.”

Svaret blir nog att altruister är vi inte. Vi drivs inte av att bara ge utan att få något tillbaka. Tanken vi är ju bland annat att perioden då en ST-läkare är där ska vara så givande och så lärorik att den till och med ska kunna räknas som en randning i ”Anestesi med begränsade resurser”. Balansen är inte lätt – vi vill alltså hjälpa behövande samtidigt som det ska öka vårt egna lärande. Altruist eller ego? Gränsdragningen är hårfin – om det senare väger tyngre än det första får man en fadd smak i munnen och vips är vi en vit kolonialmakt som utnyttjar sin ställning och använder de mest utsatta för egen vinnings skull.

Vi har förstått att med små medel kan man få till en stor förändring med stora konsekvenser för patienterna.

Så hur vet vi att det vi gör verkligen är rätt och hur kryssar vi oss fram bland dessa grynnor? För det första kan vi inte säga att vi VET att det vi gör verkligen ÄR rätt. Vi är som sagt både nybörjare och amatörer, men det faktum att narkoskliniken på Zanzibar faktiskt har efterfrågat våra tjänster gör att vi har börjat segla i en kurs som känns bra. Vi har tillsammans med dem utformat en plan vilket får oss att tro att vi är på väg åt rätt håll. Vi har förstått att med små medel kan man få till en stor förändring med stora konsekvenser för patienterna. Klinikchefen efterfrågar kunskap och vill inte att vi kommer med varken arbetskraft, maskiner eller metoder som gör dem beroende av oss och av utrustning de inte har. Däremot kan kunskapen bestå, om den förvaltas rätt, oavsett livslängden i projektet. Som klinikchefen själv uttryckte det: ”Knowledge is knowledge.”

Stiftelsen Life Support Foundation är ett bra bollplank för oss. De har varit närvarande och aktiva i Östafrika i snart två decennier och gjort en liknande resa som den vi nu påbörjat. De har ställt sig dessa frågor och noggrant kryssat sig fram och står nu bakom oss i vår övertygelse om att vi är på väg åt rätt håll. Stöd gärna vårt projekt genom att swisha ett bidrag till 1234610804 och märk ditt bidrag ”Zanzibar”.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-03

Hur kommer coronakrisen att påverka världen och sjukvården? Läkare experter och forskare ger sin syn på saken / Bill Gates förslag i talet från 2015 / Johan Giesecke: "Bill Gates underskattade de politiska svårigheterna" / Björn Olsen om beredskapen framtiden och vad som behöver göras / Intensivvårdsläkare berättar om månaderna som passerat / Debatt: "Coronakrisen – en möjlighet till framtida lärdomar?" / Krönika: "Det vi genomlever nu är resultatet av ett gigantiskt politiskt misslyckande"

Prenumerera