Krönika

Alla sätter in ingen sätter ut

År 1: Maken får propp i axeln. Får blodförtunnande. Får ont. Får morfin. Det är cancer. Får cellgift. Får cortison. Mår bäver. Får diverse för magen.

År 2-3: Mer ont. Mer morfin. Nytt cellgift.  Ledsen. SSRI. Hjärtflimmer. Benzo. Mer ont.

År 3: Får ASIH. Nytt cellgift. Mer morfin. Kotor rasar. Jättemycket mer ont.

Fentanyl. Lyrica. Mer för magen.

Nu börjar maken bete sig konstigt. Jättekonstigt. Skakar, fryser, klättrar på väggar, är ömsom aggressiv, ömsom ynklig. Vi läser på nätet och ber att få bort Fentanyl och Lyrica.

Vården visar teflonansikten. Tror man inte på. Läst på nätet? Men visst, han bestämmer ju själv.

År 4: Är tumören hormonkänslig? Nytt cellgift. Tamoxifen. Mer ledsen. Vallningar. Tappar vikt. Mer cortison. Mer SSRI. Bisfosfonat. Tandproblem.

År 4-5: Hurra! Tumören verkar ha stannat! Paus!

Läget mer stabilt. Smärta, hjärta och oro rimligt i schack. Maken sägs därmed upp från ASIH som avrundar med att fylla på alla recept.

Han hämtar ut några kassar. Sitter sedan i sin fåtölj och ser ut och känner sig som en zombie. Han lever men det är ett liv på botten.

Vi läser på. Drar slutsatsen att han nu är mest sjuk av sina mediciner. Kan vi få hjälp med det? Scheman för nedtrappning? Stöd av klinik för läkemedelsberoende?

Vården visar teflonansikten. Ingen vet. Vems jobb skulle det vara? Läkarna har ju fullt upp med att sätta in mediciner, att hitta någon som kan vara stöd i att sätta ut…?

Beroende är man dessutom enbart av eget missbruk, inte av vårdens ordinerade bruk, förstår vi mellan raderna.

I luften finns också en ton av att han ju ändå är rätt gammal, har obotlig cancer och sakta dör – så vad spelar det för roll? Låt grabben få ha sitt morfin!

Och så vet vi väl att man inte blir beroende av opiater som man får mot cancersmärta, inte på det sättet?

Vi tar tag i frågan själva. Och får förvisso bifall av kloka onkologen men han har ju inte riktigt med smärta, oro, mage och tänder att göra. Eller lust och möjlighet att bistå i dylika läkemedelsfrågor.

När jag skriver detta har maken valt att avstå antihormon och bisfosfonat, på egen hand halverat mycket höga morfindoser, är på väg ur SSRI och slutat med allt mot illamående. Plus lite till.

Hur det går? Bra, han blir alltmer klar i ögonen, piggare i kroppen, alert i huvudet och gladare i mage och humör.

Varvat med förfärliga abstinens- och utsättningsbesvär vid varje neddragning. Vårsol och tankar på en sommar ute ur dimman håller honom uppe sådana dagar.

*

Så vad ska nu denna anekdotiska berättelse leda till? Jo, en tanke om att när en sjukdom väl blivit kronisk – då inträder en ny fas. Då vi behöver ett annat stöd.

Vi patienter och anhöriga är förstås djupt tacksamma för att vården står akut beredd när vi blir sjuka och att det finns bra läkemedel. Här vill jag verkligen inte bli missförstådd.

Men när akuta faser är över och läkemedlen gjort sitt för att häva, bromsa, stoppa eller läka. Då bör ett KAT sättas in, dvs ett följsamt kronikeranpassat team med interaktiv kalibrering av läkemedel som en uppgift.

I teamet skulle jag önska en läkare som vågar sätta ut det någon annan satt in. En klok och kunnig farmaceut. Och mest av allt:

Ett nyfiket intresse från vården och en planlagd ansats att hjälpa oss inte bara på vägen in till läkemedel utan även på den svåra vägen ut.

Låt oss kalla det Care Compliance.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-02

Tema - Fortbildning/Årets Vissare: Metod är inte rättssäker/Läkare i Örebro kräver fler läkare i ledningen/Pristagaren har sin vision klar för sig/Porträttet: Annakarin Nyberg/Krönika: ”Hur hanterar vi att det finns hedersförtryckare inom vården?”/Forskare: Svårt hitta samband mellan hög beläggningsgrad och ökad dödsrisk

Prenumerera