Alla patienter har rätt till sin diagnos
Det började med akromegali, sedan var det hypotyreos, Cushings syndrom, insulinom och nu senast phreocromocytom. För var och en av dess sjukdomar har vi fått träffa en patient som berättat om sina symptom och om sin upplevelse av vården.
Det som varit slående i nästan alla fall har varit hur länge personerna förgäves sökt hjälpt för sina problem utan att få rätt diagnos och vård. I något fall hade det räckt med ett blodprov för att se var problemet låg, i ett annat hade det räckt att ta ett blodtryck för att hamna på rätt spår i diagnostiseringen. Men av någon anledning så har vårdkedjan i bägge dessa fall förvånansvärt länge missat att göra vad som i mina studentögon verkar vara rutinundersökningar. År av dessa patienters liv hade kunnat bli drägligare om de hade fått hjälp tidigare. Vår lärare har gång på gång upprepat för oss hur viktigt det är att lyssna på patienterna, att ta en ordentlig anamnes, att fråga och fråga och fråga igen om vi inte förstår. Vi ska ta hjälp av kollegor, såväl andra läkare som sjuksköterskor eller undersköterskor om vi är det minsta osäkra. Det viktigaste, poängterade läraren i dag, är att patienten har rätt till sin diagnos.
Det låter så självklart. Men ändå är inte hon den första föreläsaren som poängterat för oss att vi ska prata med patienten och lyssna på vad han eller hon säger innan vi ställer en diagnos. Sker det verkligen så många felbehandlingar och feldiagnostiseringar på grund av något så enkelt som att ställa eller inte ställa en fråga? I så fall är det ju väldigt bra att de poängterar detta för oss redan termin 2. Men det kanske gör ännu mer nytta att höra det när vi jobbat ett litet tag i yrket och börjar tro att vi kan allt och har sett allt. Det är nog snarare då som risken är stor att man tycker sig veta utan att fråga allt. Jag hoppas att det finns någon som påminner oss då. Jag kommer i alla fall att försöka bära med mig de här patienternas historier och den här lärarens ord.
..en innställning som inte får finnas är att om en sjukdom/tillstånd inte är tillräckligt vetenskapligt bevisat, betyder det INTE heller att den inte inte finns… För det krävs att det är vetenskapligt bevisat att den inte finns… Det finns alltför många som lider, långt fler än vad läkarkåren kan ana.
Sverige är ett uland när det gäller hanteringen av skadedrabbade.
Professor Ask-Upmark brukade framhålla att om inte doktorn lyssnar på vad patienten har att berätta var risken stor att diagnosen missas. ”Kunden har alltid rätt!”, var hans budskap.
Nackskadeförbundet får alltför ofta höra av sina medlemmar att sjukvården inte lyssnar på vad de berättar – om sina besvär. Många med nackskador får höra att besvären beror på att de har ”psykiska problem” trots att de var besvärsfria innan deras trafikolycka inträffade.
Det tycks som att inte ens neurologer vid ledande universitetssjukhus känner igen typiska besvär, som uppstått när en trafikolycka inträffat. Eftersom svensk sjukvård av någon anledning inte anammat ”internationellt accepterad vetenskap” när det gäller utrednings- eller behandlingsmetoder förblir drabbades skador allt för ofta oupptäckta och obehandlade i Sverige.
Whiplashkommissionens budskap har – trots att den bygger på konsensus, inte vetenskap – blivit allmänt accepterad i Sverige. Det räcker med att Försäkringskassans eller försäkringsindustrins välbetalda ”experter” nämner ”Whiplashkommissionen” i sin plädering i domstol för att t o m ledande domstolar skall döma till Försäkringskassans eller försäkringsindustrins fördel.
Åldersförändringar på halskotpelaren eller psykiska problem blir ofta den konkurrerande orsak till den drabbades besvär, som framhålls och slutligen fäller utslaget när en medicinskt okunnig domare skall avgöra den juridiska processen. Trots att den drabbade före sin olycka aldrig hade några besvär.
Att internationell vetenskaplig forskning bevisat att åldersförändringar inte kan framkalla alla för nackskador typiska besvär hjälper inte som motargument.
Nackskadeförbundet får allt som oftast rapporter om att drabbade med trafik- eller fall-olyckor av svensk sjukvård får veta att de har psykosomatiska problem eller att de lider av psykiatriska besvär. Svensk sjukvård använder inte utredningsmetoder som funktionell (eller dynamisk) magnetkameraundersökning (fMRI eller fMRT) som kan fastställa skador i CCJ (cranio-cervikala ledkomplexet). Att samma skador även kan fastställas hos annan oberoende doktor med C-båge hjälper inte den drabbade trots att två skilda metoder genomförda av varandra oberoende undersökare kommit fram till samma slutsatser.
Efter stabiliseringsoperation i utlandet har skadedrabbade blivit mer eller mindre befriade från de besvär som av neurologer och psykiatriker klassificerats som psykiskt betingade.
När vetenskapliga rådet och professorn i ortopedi Olle Nilsson med hänvisning till Whiplashkommissionens konsensusrapport utdömer metoden fMRI (som är internationellt accepterad) är det begripligt att den inte i Sverige blir betraktad som evidensbaserad.
Att EG-domstolen fastställt att numera det även i Sverige skall vara ”internationellt accepterad vetenskap” som gäller bryr sig inte Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen om. Trots att de har skyldighet att konsultera EG-domstolen, men som inte brukar ske!
På Nackskadeförbundets hemsida (www.nackskadeforbundet.se) går att läsa dokumentet ”Patientfrihet i Europa” av JeanMonnetprofessorn CM von Quitzow. Där redogörs för hur svenska myndigheter (inkl domstolarna) undviker att följa EG-domstolens beslut.
Hur verkligheten för nackskadade, alltför ofta benämnda ”whiplash” går det också att läsa om på hemsidan.
Därför är det mycket glädjande att byråkraten, domaren, f d chefs-JO och juristen Mats Melin nu påtalat att ”Sverige är ett u-land när det gäller kontroll av myndigheter”.
Han har upplevt att allt inte står rätt till när det gäller Sveriges hantering av skadedrabbade – och där har han onekligen rätt!
Inte bara nackskadade har behov att Sveriges regering ser till att svensk sjukvård och svenska myndigheter börjar följa EG-domstolens beslut.
Inte att förglömma att man ska undersöka patienten kliniskt också. Och då gäller det ju att veta vad man ska leta efter, vilka objektiva tecken och ev patognomona symtom som finns för en specifik sjukdom. Labsvar och -prover är inte alltid att lita på.
Jag förstod inte heller varför man skulle fråga patienten när jag var kandidat. Tar lång tid att förstå (hint: det är inte för att lära oss naturvetenskap)