Adjö min gamla yrkesidentitet
Länge kände jag mig som en journalist som pluggade till läkare. De första terminerna kunde jag ibland få en overklighetskänsla och behöva påminna mig om att jag var en av studenterna och inte en journalist under cover. Men så fort de kliniska terminerna drog igång kände jag mig först och främst som en läkarstudent. Journalist var bara något jag brukade jobba med förut.
På de senaste kliniska placeringarna har jag märkt en intressant glidning. Jag presenterar mig inte längre för patienterna som ”läkarstudent” utan som ”blivande läkare”. Det känns annorlunda att säga så. Jag gömmer mig inte längre bakom studenttiteln utan gillar det ökade ansvaret och pondusen som den ändrade formuleringen för med sig.
Mina handledare frågar mig ofta om jag har nytta av mina tidigare yrkeserfarenheter i läkarjobbet. Som att jag har lätt för att prata med patienter, ställer relevanta frågor och skriver lagom långa journaler och anteckningar. ”Jo, så är det säkert”, brukar jag svara. Ibland kan jag känna mig lite snuvad på talang då. Hade jag inte varit lika bra på de här sakerna om jag kom från en annan bakgrund? Vem vet?
Journalisten i mig sover visserligen nu, men ibland kan hon vakna till lite. Som när en äldre patient på avdelningen började berätta om något otroligt spännande som hen var med om på 1930-talet. ”Wao, vilken story. Det här vill jag skriva om”, tänkte jag. Jag tycker det är så synd att vi är på väg att förlora de sista ur den generation som upplevde Andra världskriget. Dessa människors upplevelser kan lära oss så mycket om oss själva och om nuet om vi tar oss tid att lyssna.
Nej, helt borta är inte den nyfikna lyssnaren och berättaren i mig. Men det är nog mer av ett personlighetsdrag. Det var dessa egenskaper som fick mig att bli journalist en gång i tiden. Och när jag nu blir läkare är det andra sidor hos mig som träder fram mer. Jag kommer aldrig glömma den underläkare som tittade på mig under akutenpasset och, aningen förvånat, sa ”du är empatisk”. Det lät inte som en komplimang.
Många av omskolarna i klassen fortsätter jobba med sina gamla arbetsuppgifter under studietiden. En del har kvar sina gamla jobb och arbetar somrar och lite under terminerna. Många tänker sig att de ska kunna använda sin dubbelkompetens på något bra sätt. En i min grupp jobbar som chef inom en annan bransch. Jag kan tänka mig att hon skulle bli en bra ledare i sjukvården i framtiden. En annan i klassen är civilingenjör och tänker att han ska kunna jobba med medicinteknisk utveckling och kliniskt arbete parallellt. Det finns många fler exempel och jag tror att vi äldre omskolare alla på något sätt kommer att ha nytta av att vi sett en annan yrkessfär innan vi trädde in i sjukvården.
