• 12 november 2012
• 2
• AV: Bengt von Zur-Mühlen

Det vardagliga arbetet som sjukhusläkare tycker jag bjuder på ett smörgåsbord av arbetsuppgifter. Några är delikata, några är lätta, några är ensamma i sitt slag men där är några som är beska. I den sista kategorin tycker jag att den gemensamma nämnaren allt som oftast kan kopplas till sjukvårdens IT-system. Nu sitter jag här på tåget på väg hem och drömskt önskar jag att man fick en liten bonus för varje klick man gjorde en arbetsdag. Tänk vad stormrik man skulle bli! Som varandes ickesystemvetare förvånas man över hur svårt det tycks vara att få IT-systemen anpassade till det praktiska läkararbetet där den simplaste åtgärden tycks kräva ett ofantligt antal klick och en strid flod av popuprutor med i stort värdelöst innehåll.

System kommer och går och ett av de senare vidundren som nästlat sig in i min vardag är Pascal. I skrivande stund är det SJ-tåg jag sitter på tröttare än vanligt och tar en paus på en mörk del av sträckan. Tydligen har ett löv eller två fastnat i någon växel vid Hagalund. Får mig inte helt osökt att undra om det är löv som gör att Pascal nästan är trögare än tåget. Pascal sjösattes fullt ut i hela Sverige i somras och är idag ordinationsverktyg för dosförpackade läkemedel till drygt en halv miljon svenskar. Måste nog ändå erkänna att det finns några inslag i Pascal som är bättre än tidigare, men är ändå så otroligt besviken på prestandan ute i verksamheten samt den rentutav farligt bristande möjligheten till översikt i den enskilda och sammantagna ordinationsvyn. Lätt travesterat så tycker jag att de som utvecklat Pascal borde veta hut och att systemet är trams. Denna koloss har sällat sig till skaran tidslukare i mitt arbete som sjukhusläkare, men oj ser man på tåget rullar in på station, inte i tid men ändå.

Bengt von Zur-Mühlen
Njurmedicinare
Akademiska sjukhuset