Fortbildning har hög prioritet i EU
Syftet med utredningen är att EU-kommissionen hyser oro för en kommande brist på kompetent sjukvårdspersonal och inte minst för att möta framtida ökande behov av vård. Vidare ser man hälso- och sjukvårdssektorn som en potentiell marknad för fler arbetstillfällen. Nya direktiv som direktivet om gränsöverskridande vård, det omarbetade yrkeskvalifikationsdirektivet liksom kommissionens rekommendationer om patientsäkerhet och förebyggande åtgärder mot vårdrelaterade infektioner är en viktig bakgrund till utredningen. Tempot är högt och redan i oktober 2014 skall utredningen vara klar.
En del av utredningsarbetet var en ”workshop” den 20 juni i Bryssel för att diskutera hur det nya eller snarare omarbetade Yrkeskvalifikationsdirektivet skall kunna säkerställa att läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare, apotekare, veterinärer och arkitekter kan uppdatera kunskap, färdighet och kompetens genom CPD (Continuing Professional Development).
Är det möjligt eller ens önskvärt med en övergripande tvingande reglering av fortbildning för sjukvårdsprofessioner inom EU? Den frågan ställde sig många inför mötet och då Caroline Hagman från DG Sanco redogjorde för vilka fakta man har idag så stärktes snarast bilden av att någon överstatlig reglering på detta område inte är möjlig.
En förutsättning för myndighetsutövning avseende en profession är att man har registrering av yrkesutövarna. Europas legitimerade läkare som är en minoritet i sammanhanget är väl registrerade i flertalet länder antingen via myndigheter eller via så kallade kammare där läkarprofessionen fått myndighetsansvaret delegerat.
För sjuksköterskor föreligger en helt annan bild. Ute Wronn från tyska Barnmorskesällskapet redogjorde för att det inte finns något officiellt register över barnmorskorna i Tyskland inte heller någon statistik över hur många de är och det samma gäller för landets sjuksköterskor.
Även om temat var fortbildning och livslångt lärande enligt CPD så var det inte självklart tema för alla. I en av arbetsgrupperna med syfte att diskutera förändrad struktur och kompetens så kom diskussionen att fokusera mer på sjuksköterskeprofessionens grundläggande kompetenskrav. Till EU-kommissionens företrädare i gruppen framfördes önskemål om minimikrav avseende utbildning och kompetens för yrket med harmonisering av sjuksköterskeutbildningen i Europa.
Paul de Raeve är talesman för sjuksköterskornas organisation European Federation of Nurses Associations med säte i Bryssel som lobbat kraftfullt för införandet av det så kallade ”professional card” vilket är en legitimationshandling som styrker legitimationen. Raeve framför som ett skäl för detta att legitimerade sjuksköterskor från forna Östeuropa ofta anställs som ”nurse assistants” i väst med betydligt lägre lön men samma arbetsuppgifter som inhemskt födda sjuksköterskor. Men det kan även vara kompetensskillnader. Raeve har en förväntan om att kvalitén på sjuksköterskorna kan bli mer enhetlig genom tvingande fortbildning. Det är dock inte andemeningen i kompetensutveckling enligt begreppet CPD även om vissa hoppas och tror det.
Jolanta Zalite, sjuksköterska från Lettland, berättade att hon utbildats under Sovjettiden. Lettland avsätter idag 3 % av BNP till hälso- och sjukvård. Oavsett vilka bindande direktiv kommissionen presenterar finns, enligt Zalite, inga resurser för att utbilda och leva upp till krav och förväntningar som finns i väst under överskådlig tid.
När dagen sammanfattades var det tre punkter som särskilt lyftes fram;
1. En viktig fråga var den nya trenden mot CPD uppföljning enligt det engelska begreppet ”learning outcome-based CPD and competence assessments” ställt mot system av kvantitativ uppföljning av fortbildning i tid. Här står två väldigt olika system mot varandra. Paula Robblee från General Medical Council, UK, meddelade att de var nöjda med de första erfarenheterna av sitt revalideringssystem som nu även skall byggas ut för att omfatta sjuksköterskor. Detta i kontrast till Centraleuropa där Bernard Maillet från Belgiska ABSyM-BVAS hävdade att mått av tid är det enda valida instrumentet för mätning av fortbildning.
2. Mandatory (tvingande) – eller voluntary (frivillig) CPD är värdeladdade begrepp men konsensus rådde kring att det idag inte finns något belägg för att det ena systemet är bättre än det andra. I Frankrike råder båda systemen.
3. Slutkommentaren var att införandet av ett tvingande system för CPD är komplext och kräver registrering, tid för fortbildning, finansiering, vägledning och teknisk support.
Avslutningsvis påminde Professor Janet Grant från London om definitionen av CPD. En kompetensutveckling som tar vid när en formell kompetens har uppnåtts. Målen är skilda från de man har under grund och vidareutbildning och bygger på en reflektion kring lärandebehoven i den dagliga verksamheten vilka skiljer sig stort från en individ till en annan.
I oktober skall hela rapporten med rekommendationer vara klar. Vad än resultat och rekommendationerna blir så har uppdraget satt fokus på frågan om behovet av fortbildning och livslångt lärande i flertalet EU länder och inte minst för övriga professioner vid sidan om läkarkåren där behoven är minst lika stora och ofta mer eftersatta än för läkargruppen. Slutligen vad betalar Kommissionen för ett så omfattande utredningsuppdrag? Enligt avtalet så slutar notan på 200 000 Euro.