Med en blandning av otålighet och järnvilja tar sig Sofia Lindegren Hammarstrand fram på en stundtals oframkomlig stig. Mot ett mål som ständigt växer sig allt mer brådskande att nå.

• 20 december 2017
• 1
• AV: Anna Sofia Dahl

Utanför fönstret på Sofia Lindegren Hammarstrands arbetsrum uppe på Medicinareberget i Göteborg har en tjock dimma dragit in och av den vackra höstförmiddagen syns inte längre ett spår. För två månader sedan flyttade hon veckodagarna från öst- till västkust och en tjänst på Arbets- och miljömedicin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

– Nu har jag möjligheten att göra mycket av det jag tycker är intressant på arbetstid. Jag forskar på halvtid och träffar patienter den andra halvan. Och just att man ges möjlighet att forska på arbetstid här är en väldig fördel, säger hon.

Tanken är att hennes nuvarande tjänst ska övergå i en ST och att hon ska doktorera på det forskningsprojekt hon precis inlett.

Även om hon nu ”hittat rätt” var inte valet av specialitet alltid självklart. Från att ha varit ”ganska inne på att bli någon typ av kirurg” insåg hon att hon egentligen brann för något annat.

– Jag trivdes väldigt bra i det kliniska och har bara jobbat inom kirurgi innan AT – jag var på transplantation, på gyn och i Sydafrika för att läsa traumakirurgi – men arbetssättet med alla nätter passar inte mig. Och samtidigt växte mitt intresse för miljöfrågor och jag kände att det fanns något jag ännu hellre ville göra.

I samband med det såg hon en annons om att Läkarförbundet skulle starta en klimatgrupp.

– Så jag tjatade mig in där och det var som om en helt ny värld öppnades. Det blev framförallt tydligt att det verkligen finns ett behov av läkare som engagerar sig i de här frågorna. Klimatförändringar är ett av de största hoten mot vår hälsa och ändå pratar man så lite om det.

Och just därför önskar hon att fler läkare engagerade sig i samhällsdebatten – samtidigt som hon också har förståelse för om man tvekar.

– Jag har själv blivit kritiserad av klimatförnekare. Man får alltid vara beredd på kritik om man tar någon form av politisk ställning, men jag känner att jag hellre tar ställning än är tyst. Även om det är lite tufft ibland.

Extra känsligt blir det, menar hon, när frågorna kommer ner på individnivå.

– Konsumtion, hur man transporterar sig eller vad man äter är oerhört laddade ämnen. Alla vill miljön väl, men alla är också mån om sin välfärd.

Därför tror hon mer på morot än piska – att det är bättre att lyfta fram de positiva effekter som ett förändrat beteende kan få istället för det omvända.

– När jag är ute och föreläser märker jag att det finns ett stort intresse av att koppla hälsa till klimatet – det påverkar på ett mer personligt plan än vad stigande havsnivåer och isbjörnar gör. Ofta krävs det att folk blir sjuka för att man ska bry sig och en förändring kan ske – till exempel kan man i Kina se att de hälsoproblem som kommit med luftföroreningarna har lett till ganska drastiska åtgärder för kolindustrin och mer satsningar på förnybar energi.

När jag är ute och föreläser märker jag att det finns ett stort intresse av att koppla hälsa till klimatet.

Däremot försöker hon hålla sig borta från ”skrämselexempel”, vilket sällan leder till någon förändring.

– Det skrevs ganska nyligen i The Lancet att åtgärderna mot klimatförändringarna är det största hoppet för att förbättra vår hälsa. Man försöker vrida på det till att bli något positivt. Och nyligen gjordes en studie där man tittade på vilka positiva effekter luftkvaliteten och hälsan skulle få om alla i Stockholm som har 30 minuters cykelväg eller mindre till jobbet skulle välja cykel istället för bilen.

Vilken åtgärd skulle hon vilja se genomförd först? Svaret är delat. På global nivå: troligen en flygskatt, där pengarna gick till forskning på förnybara alternativ till flyg. Och på regional nivå: antagligen att fler arbetsgivare vågade ta ställning, till exempel i resepolicys eller genom att minska köttkonsumtionen på arbetsplatser.

– Jag tror generellt på politiska styrmedel, för jag tror att vi behöver den hjälpen. Och jag tror både på top-down och bottom-up. Det finns jättemycket man kan göra utifrån individperspektivet, men jag tycker ändå inte att man ska lägga ansvaret på individen. De som vill leva på ett visst sätt kommer ändå göra det, men jag tror att man kan försvåra det. Till exempel så som man har gjort med rökningen.

Och det är just den typen av forskning som Sofia Lindegren Hammarstrand hoppas kunna arbeta med i framtiden – ”någon typ av forskning som får politiker och andra beslutsfattare att engagera sig i miljöfrågorna”.

– Det händer för lite – framförallt inom klimatet där det är så akut. Jag vill hitta en vinkel som får fler att inse att vi måste göra någonting nu.

Den där ivern i att få saker att hända och kraften i att orka engagera sig, även när det blåser motvind, har följt henne genom större delen av livet. Redan när Sofia Lindegren Hammarstrand som fem-, sexåring såg filmen ”Rädda Willy” väcktes det intresse för miljöfrågor och orättvisor som idag fungerar som en ledstjärna.

Att yrkesvalet föll på just läkare var däremot absolut inte självklart. Ganska länge drömde hon om att bli veterinär eller biolog och ändringen av yrkesval beskriver hon som ”lite av en kompromiss”.

– Redan från början tänkte jag att man inte måste jobba kliniskt, utan att det finns en massa andra möjligheter. Nu är jag glad över mitt yrkesval då jag inser att jag kan arbeta på så många olika plan och kanske inte bara förbättra människors hälsa utan även planetens, säger hon.

Vad det där starka engagemanget egentligen grundar sig i vet hon inte, men tydligt är att det tar henne framåt. På kort tid har Sofia Lindegren Hammarstrand – utöver att göra AT och hålla ett stort antal föreläsningar – både hunnit leda World Medical Associations delegation under FN:s klimatmöten i Marrakesh 2016 och i Bonn i år. Men ändå känner hon en stress över att det inte går tillräckligt fort.

– Egentligen är det ju lite löjligt, för det hänger ju inte bara på mig. Men framförallt efter att jag har varit på FN:s klimatmöten blir jag väldigt medveten om hur akut situationen är för många miljoner människor. Jag vet inte varför jag känner ett så stort ansvar. Kanske för att vi läkare har ett stort ansvar för hälsa och att vi nu har ett enormt stort hälsoproblem som hanteras alldeles för långsamt. Jag vill känna att jag åtminstone har försökt göra skillnad.

Jag vill känna att jag åtminstone har försökt göra skillnad.

Och hon är minst sagt en bit på väg. I mitten av november presenterade Tidningen Aktuell Hållbarhet sin lista över de 33 mest inflytelserika hållbarhetstalangerna under 33 år. Ett av de namnen var Sofia Lindegren Hammarstrand med tillhörande motivering:

”Som ledamot i Läkarförbundets arbetsgrupp för klimat och hälsa har Sofia Lindegren Hammarstrand på kort tid skaffat sig ett tungt inflytande. Hon har lett World Medical Associations delegation på FN:s klimatmöte i Marrakesh och Bonn och tillsammans med WHO och studentorganisationen IFMSA har hon deltagit i seminarier för att uppmärksamma klimatförändringarnas hälsoeffekter. I Sverige är hon en ­eftertraktad föreläsare inom sjukvård och hållbarhet.”

Sofia Lindegren Hammarstrand om…

… miljö och sjukvården:
Mycket går att göra, menar Sofia Lindegren Hammarstrand. Till exempel kan man på vårdcentraler informera om nyttan med att äta vegetarisk kost eller om att vi kommer att få ökade pollenbesvär med högre temperatur och längre växtsäsong. Men det finns också åtgärder på en mer övergripande nivå. ”Sjukvården är en stor bidragande faktor till växthusgasutsläpp. Det jobbas mycket på att energieffektivisera byggnader, men i de diskussionerna är sällan läkare engagerade. Och på golvnivå är det oftast sjuksköterskor och undersköterskor som är miljöansvariga. Jag tror att det skulle ha en effekt om läkare engagerade sig”, säger hon.

… forskningen:
”Jag har hela tiden, sedan jag blev miljöengagerad igen, tänkt att jag ska forska. Mitt forskningsprojekt handlar om fallet med kontaminerat dricksvatten i Ronneby – så det är inte klimatrelaterat, men miljörelaterat. För ett par år sedan upptäckte man att det har läckt ut kemikalier, så kallade högfluorerade ämnen i det kommunala dricksvattnet under flera år och vi undersöker vilka hälsoeffekter detta har haft på invånarna. Förhoppningsvis kan det leda till bättre reglering mot användandet av dessa kemikalier.”

… livsvalen:
”Jag springer maraton och har sprungit fem stycken – tre i Paris och två i Stockholm. Och jag gillar att resa, men försöker verkligen dra ner på det. Det är det svåraste för mig – jag kan lätt dra ner på kött och konsumtion, men att dra ner på resor och den typen av välfärd är svårt. Det är något som vi diskuterar ganska mycket bland mina kompisar: Hur långt är man redo att gå för miljön? Jag flyger inte inrikes och kanske inte längre tar en weekend till New York, men jag är inte perfekt på något sätt. Jag tycker att man får börja med sig själv och ifrågasätta vad man kan göra. Viljan måste komma inifrån för att det ska funka”.

… klimatgruppens arbete:
”Jag är väldigt tacksam att Läkarförbundet har låtit oss arbeta med de här frågorna. Vi behövs, framförallt nu. Många andra länders läkarförbund har också klimatgrupper och det är jättehäftigt att träffa andra engagerade läkare på FN:s klimatmöten. Det känns som om hälsofrågan tar mer och mer plats där, men fortfarande blir folk förvånade över att det är läkare på plats”, säger hon.

… framtiden:
”Gör vi ingenting nu kommer vi att gå mot flera graders uppvärmning år 2100. Några grader kanske inte låter så farligt – men man kan sätta det i jämförelse med att vi har en istid om man går ner ett par grader i temperatur, vi måste helt enkelt börja agera nu.”